Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den profetiska tiden - Profetpoesiens former
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan gammal diktart var välsignelsen och
förbannelsen — Noaks välsignelse, Jakobs förbannelse över Esau
m. m. — och även denna återupptogs av profeterna, särskilt
av den stora skald, som går under namn av Deuterojesaia.
Gammal i Israel var ock den gnomiska dikten —
ordspråket, parabeln, gåtan och fabeln — och före profeterna
hava vi flera exempel på denna diktning. Nu utvecklades
den ganska kraftigt, och flera profetior hava denna
gnomiska form. Den gnomiska dikten har även ett särskilt
namn: maschâl, till skillnad från de egentligen lyriska
dikterna. En art av maschâl var den rena satiren, och på
denna hava vi hos profeterna flera ypperliga exempel,
utmärkta för en drastisk realism, t. o. m. för en burlesk
komik, som man icke kunnat vänta hos dessa så exklusivt
religiösa skalder. Särskilt gäller detta Jesaia, som är en
verkligt betydande satiriker. Besläktad med denna satir —
som gick ut över tempelprästerna, över kvinnornas
behagsjuka och över de mäktige i samhället — var den rena
niddikten, som också var uråldrig i Israel och som upptogs
av profeterna, vilka ofta adresserade den till hela folkets
fiender, assyrer och babylonier.
Även de gamla stridssångerna i samma stil som
Deboraballaden hava satt sina spår i profeternas dikter, och ett
överlägset exempel härpå hava vi i Nahums livfyllda dikt
om Nineves fall. Vidare upptogs den gamla klagosången,
som uppstämdes vid den avlidnes bår. Dylika klagosånger,
för vilka ett särskilt metrum utbildats, den s. k. qînastrofen,
lämpade sig särskilt för profeterna, ty för dem var Juda
lik en död jungfru, över vilken de sjöngo gravkvädet.
Men även till rent världsliga dikter kunde de ansluta sig,
särskilt Jesaia, som i mycket tyckes hava varit en
nyfrestare och som försökte att omdana även rent världsliga,
erotiska dikter till uttryck för de profetiska idéerna, t. ex.
i en dikt, som börjar såsom ett vanligt hebräiskt
kärlekskväde i samma stil som de, vilka upptagits i Höga visan:
Sjunga vill jag om min vän,
Min väns sång om min vingård:
Ett vinberg hade min vän
På bördig kulle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
