Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den profetiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De, som vid 800-talets mitt gåvo stöten till denna rörelse,
voro de s. k. rekabiterna, en israelitisk sekt, som fasthållit
vid nomadlivets kultur, som icke byggde hus, icke drevo
jordbruk, utan bodde i tält och drucko hjordarnes mjölk
i stället för vin, vilket hos alla gamla folk uppfattas såsom
ett kulturens kännemärke. Sin makt över folket fingo
rekabiterna därigenom, att de för sitt program vunno de
fanatiker, nebiim, som redan förut vid konungadömets
upprättande, under Saul, uppträtt såsom de nationella idéernas
bärare.
Dessa “nebiim“ eller “profeter“ — som ordet översättes
i Septuaginta — kunna närmast jämföras med det moderna
orientens dervischer och voro halvförryckta svärmare, genom
vilkas mun guden ansågs tala — i Israel Jahve, hos
moabiterna Kemos, hos fenikerna Baal. Guden hade tagit deras
kropp i besittning, och i följd därav betraktades dessa
“besatta“ till hälften såsom vanvettingar, till hälften såsom “helige“
män. Det kännetecknande för dem, då vi först möta dem,
är den vilda extasen. Baals nebiim dansa ursinnigt kring
altaret under utstötande av frenetiska rop på Baal — ungefär
som de dansande dervischerna i våra dagars Konstantinopel
— och då Elia hånar dem, “ropade de ännu högre och
ristade sig, såsom deras sed var, med svärd och spjut, så
att blodet kom ut. När middagstiden var förbi, fattades
de av profetiskt raseri, som räckte ända till tiden för
spisoffrets frambärande.“ Denna extas framkallades genom
vissa yttre stimulanser såsom dans, skrik, musik samt även
vin. I regel uppträdde de i stora skaror, som suggererade
varandra och även folket, som strömmat till — så t. ex.
Saul, som då han råkade samman med en dylik hop, fattades
av extas, så att han “föll ned naken och låg så hela dagen
och hela natten“. Liksom medeltidens flagellanter och de
“predikosjuke“ i Sverige på 1840-talet grepos alla av en
gemensam yrsel, de tyckte sig känna, huru Jahves ande
kom över dem, de vredo sig i konvulsioner, sleto sönder sina
kläder, kastade sig på marken och talade alla på en gång.
Men de voro icke blott halvförryckta svärmare. De voro
ock stamgudens sändebud, de nationella idéernas bärare,
stormfåglar, som uppträdde så snart någon märklig nationell
tilldragelse stundade. Extasen var blott den yttre formen
för ett mäktigt politiskt, socialt och religiöst patos, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
