Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den israelitiska litteraturen före hellenismen - Den förprofetiska tiden - De äldsta sagorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resterna av det ursprungliga föreställningssättet. Så äro
sagorna om paradiset och syndafloden med all sannolikhet
babyloniska. Platsen, där händelsen i den förra utspelas,
är en av dessa trädrika lustgårdar, som voro så vanliga i
det bördiga Mesopotamien, men som alltid saknats i det
halvt ökenartade Judalandet; därifrån flyta strömmarna Frat
och Hiddeqel (Eufrat och Tigris), babyloniska äro ock de
vingade väsen, som bevaka Eden, och i lustgården vandra
gudarna, som besluta att “göra människan till vår avbild
att vara oss lika“. Den gud, med vilken Adam träder i
beröring, fattas såsom fullkomligt kroppslig — Adam hör
ljudet av hans steg — han är icke allvetande, utan måste
genom ett korsförhör övertyga sig om det första parets
olydnad, han är icke fullt sanningsenlig, och han är
avundsjuk och fruktar, att människorna skola bliva “såsom en av
oss“. Men allt detta är ju babyloniskt och icke israelitiskt.
Lika litet kan syndaflodssagan hava uppstått i det torra
flodlösa Kanaan, utan har tydligen lånats från
översvämningarnas land, Mesopotamien, och detta kunna vi nu med
full visshet påstå, ty på babyloniska föreligger sagan i ej
mindre än fyra bearbetningar.
Men dessa babyloniska sagor hava hos kanaaniter och
israeliter fått en alldeles ny karaktär. Den babyloniska
fantasien var kraftfull, men formlös och grotesk — Ischtar
skriker av smärta såsom en barnaföderska, och gudarna
samla sig “som flugor“ kring offret —, under det att de
kanaanitiska dottersagorna utmärka sig för sin måttfullhet
och sin grace samt verka såsom naiva, älskvärda barnsagor,
ur vilka israeliten sökt utplåna all polyteism. Kanaaniterna
voro ett okrigiskt folk av bönder och herdar, och detta
speglar sig ock i deras omarbetningar av de babyloniska
motiven. Men samma okrigiska lynne kommer ock fram i
kanaaniternas egna patriarksagor såsom i den burleska
berättelsen om den sluge herden Jakob, som så grundligt lurar
sin svärfader Laban. De flesta av dessa sagor verka såsom
lantliga idyller — t. ex. Rebecka vid brunnen — och de
äro anmärkningsvärt fria från allt religiöst patos. Någon
gång skymtar väl den ursprungliga polyteismen fram — de
gamla kanaanitiska gudarna El Olam, El Eljon, El Lahajroi
m. fl. — men denna har ganska lätt kunnat utplånas
såsom t. ex. i den vackra sagan om Isaks födelse, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
