| 39 |
| 41 |
Baron Jörgen Krabbe måste räta upp sin lilla spensliga gossegestalt för att bli lika lång som hustrun, fru Jutta, av de förnäma, danska Thottarnas ätt. Hon var kanske ej särdeles lång, men på ett sällsamt sätt högrest. Man kunde ej se henne utan att tänka på ett ädelt konstverk, format av en kärleksfull mästarehand.
Varje drag i det fina ansiktet hade mejslats fram till harmoni med det hela, till en levande stark och ljus fägring, som hade en älskande madonna, ännu i dröm om det bebådade undret, fått bli kvinna.
Man kunde vara frestad att kalla baron Krabbe och hans vackra friherrinna ett omaka par, vad det yttre beträffar, men detta omdöme jävades av ett nytt intryck, vilket den ovillkorligen fick, som, om också blott för en kort stund, såg dem tillsammans. Deras blickar sökte och mötte varandra i kärlek, de logo ömt och lyckligt, som om de infångat all livets ljuvlighet i sin samvaro.
| 42 |
Ingalunda var Jörgen Krabbe den riddare båld, som den sköna, högättade Jutta borde ha skänkt hand och hjärta, icke var det henne nog att vid bältet bära de husfrunycklar den smalaxlade baronen överantvardat åt henne menade både de fäderne Thottar och de möderne Rosencrantzar. Hon skulle valt en dansk ädling och icke denne Krabbe, som sades vara svenske kungens man. Låt vara, att Krabben steg både högt och fort till väders med övermåttan stor framgång både vad gods, guld och hedersbevisningar anbelangar, han var dock en utböling. Bättre hade det likat de danskskånska adelssläkterna, om Jutta följt traditionen och trätt i brudstol med någon av herrarna vid kung Kristians hov.
På slikt tal svarade Jutta käckt, att älskogen vore en fri fågel, som icke kunde tvingas inom lands gränser, över skog och sjö och högt, högt över krönta huvuden spände den sin vingflykt.
Och till sin utvalde sade hon:
»Din är jag i liv och död, Jörgen. Hos dig vilar mitt hjärta så tryggt i sömnen och vaknar åter till jubel och tro. Du är mina drömmar och min verklighet, allt livet är du mig. Mina tankar spinna solskensgarn om dig, och endast
| 43 |
Detta var icke blott smekmånadsjoller, det var livsbekännelse, och hand i hand vandrade de två trofast genom helgskimrande dagar och år. Vid varandras sida sutto de i skymmande vinterkvällar eller i blid vårdager på sitt präktiga Krageholm, där Krabbe helst höll hov.
Riddarsalen kunde vara än så full av gäster, aldrig förmådde dessa tränga sitt glam och tal skiljande mellan Jutta och Jörgen. De båda förenades med osynliga, oslitliga band, och de mognade i gemensam lycka.
Om svenskt och danskt samspråkade de ofta, isynnerhet sedan elvte Karl begynt visa Danmark sin unga härskarvilja i krigiskt maktbegär.
Jutta vacklade aldrig i sin fosterlandskärlek. Danmark stod och skulle alltid stå hennes hjärta närmst. Sverige var inkräktaren, som tillvällat sig det bördiga Skåne, det trolska Blekinge och Hallands breda åsar. Hennes danska anförvanter hade fostrat henne i agg till stymparen av dansk egendom. Hon hyste dock, trots sin egen övertygelse, ingen åstundan att inverka på Jörgen. Hon ville se upp till honom som till en stark man, vilken trampar väg åt sitt eget öde, och som vet leden.
Då inträffade det för henne så
| 44 |
Jutta blev dock underligt tung till mods, nästan skamsen. Mot hennes vilja kunde det stundom viska styggt inom henne: »Han vänder kappan efter vinden», och hennes djupa, fasta blick hårdnade till stränghet.
Då skälvde han, som varken fruktade fiendekula eller svärd, i ångest och smärta inför henne.
»Håller du inte av mig som förr, Jutta?»
»Jo, Jörgen, aldrig kan mitt hjärta förneka dig, men ditt vacklande sinne är mig en styggelse. Rankt mod måste den ha, som jag älskar.»
Hans vita panna fick ett par djupa fåror och gosseglansen i blicken slocknade, som om ofattlig sorg gömt sig fördunklande därinne.
| 45 |
»Nämner du mig feg», sporde han sakta.
Och så blekt som om en brännande skymf kommit det att vitglödgas blev hans smala ansikte.
Jutta hörde ej till de naturer, vilka förmå ge sanningsord len och smekande klang, ty så ont gjorde de henne att uttala, att de gingo skärande över hennes läppar. Alltför ärlig var hon kanske också, väjde ej undan med kvinnomjukhet. Trodde det vara rättast att svara utan omsvep.
»Du är svensk undersåte och hör dock helst Danmark till. Det dubbelspelet är dig ovärdigt.»
Jutta satt framför elden, som flammade i den öppna spisen. På armstödet till den tunga, snidade ekstolen satt Jörgen och höll sin arm om hustruns skuldror. Nu föll den ned som en död lem, och själv sjönk han ihop på vargskinnfällen vid hennes fötter. I den plågofyllda tystnaden steg två människors olycksöde över tröskeln, men de märkte det ej, ty bådas hjärtan längtade efter försoning och samförstånd. De fattade ej, att något kunde ställa sig emellan dem. Jörgen minst. Han hörde till de goda, vänsälla, ljussinta; hans tankar grumlades aldrig av låga instinkter, och hans kärlek hade inga mörka stunder. Den lyste beständigt sitt klara solsken över Jutta.
| 46 |
Det dröjde ej heller länge, förrän han tillbedjande såg upp till henne och han log varmt:
»Du är mitt land, min härskare och mitt liv, Jutta. Det är hemligheten. Främlingar till din och min kärlek ha blodat gränslinjen mellan Danmark och Sverige och sänt ut krigshärar för att kunna rycka till sig ett stycke mera än de ägde förut. Vad rör det oss, så länge vi sitter i fred här på Krageholm?»
»Men du är man», utbrast Jutta otåligt, rädd om den älskades anseende inför världen. »Du måste hålla din sköld blank och ränna din värja åt rätt led. Med mig är det en annan sak. För mig är största hedern att bära husmorsnycklarna i bältet och se till, att fatburen är i gott stånd. Mera kräver ingen av en hustru, och spörjer jag inte ens efter den utmärkelsen, allenast efter att vara din, att vara stolt över dig, få bistå dig med böner, när jag ej kan få det med råd, ty i fejd enas ej svensk och dansk, och aldrig förgäter jag, att min vagga stått på dansk mark. Men du käre, jag följer dig med tusen innerliga önskningar om, att du skall varda bland de främste inför världen som du immer är det inför mig.»
Han drog hennes händer ned mot sin mun och överhöljde dem med kyssar.
»Allraljuvligaste hjärta, tillgiv, om jag mindre
| 47 |
Allvaret i hans röst hade med ens blivit nästan skrämmande. Det hörde ej till honom, detta mörka tonfall, vilket tycktes bekräfta en dyr ed. Jutta böjde sig ned och kysste hans ärliga panna.
»Min egen», mumlade hon, »jag vånne allt detta aldrig blivit nämnt emellan oss. Din förmenta svaghet ängslade mig. För din mannastyrkas skull tör jag måhända få bära svårare ve.»
Jörgens glada, öppna leende strålade plötsligt emot henne.
»Varför ser du framtiden som ett hotfullt spöke, mitt väna viv? Vem bär agg till oss? Låt det vara dig nog att veta, att min vilja är redlig, och att intet skall förmå mig att svika löftet till dig. Jag har ock anledning att förlita mig på kung Karls gunstiga välbehag.»
| 48 |
»Svenske kungen är fast ung och oprövad. Han lärer full lyssna till det tal, som flitigast ringer honom för öronen, och hans favorit, general Sperling står dig emot», sade Jutta dystert. »Allt lägger Sperling dig till last. Han är hård och blodtörstig, ser beständigt till sin egen förmån och vill andras undergång. Han står dig emot», upprepade hon ångestfullt. »Du är för god och ärlig för en tocken rå slagskämpe.»
Jörgen Krabbe lekte med Juttas vita händer och genmälde sorglöst:
»Låt du mans Sperling spy gift och snacka. Han kan varken tvinga mig att fly eller förmå bödeln att halshugga mig. Dryg och dum blir väl på ändalykten stum. Jag har din tillit, Jutta. Den är min samvetsfrid.»
Hennes tillit! Hon kände sitt hjärta sammandragas i vånda. Måtte hon icke krävt för mycket. Gjorde hon ej klokare i att låta honom följa sin blida lust att skämta i muntert lag, till fägnad både för dansk och svensk. Ansvaret torde vara Jörgen en mäkta tung börda, ty hans håg hade hittills lekt okuvad och utan att böjas under ok. Glad hade han varit till allas fröjd och ingens skada. Varför skulle hon göra honom till en tapper krigare? Strid var icke för Jörgen Krabbe.
Mekaniskt strök hennes hand över hans hår
| 49 |
»Mitt sinne är oroligt för din skull, Jörgen. Du är ej den, som kan trotsa svenske kungens slyngelenvishet och Sperlingens grova hätskhet.»
»Sperling är helt simpelt en lycksökare, allra käraste hjärta, uppblåst och skramlande som en tom tunna. Honom skulle jag helst undvika, det medger jag. Han kliver på i medgången, som om han ensam hade rätt till den. Kung Karl däremot ser till redbarheten, det likar mig bättre. Utan fruktan skall jag mäla, vad sant är.»
»Men skall du bli trodd?»
Hennes stolthet pinades av de ord, vilka kvidande ville över hennes läppar: jag löser dig från ditt löfte! Hon borde ha sagt, vad hennes tankar förestavade: Intet är mig dyrbarare än vår lycka och fred! Men de Thottars ättling tvingade tillbaka det, som väl månde nämnas ömklig svaghet, ty hon mindes i detsamma sina mäktiga bröders ohöljda hån över Krabbes blötsinne och Rosencrantzarnas gäckeri över, vad de kallade hennes makes »krumsprång på ömse sidor Sundet». Hon hade också en gång mött Sperlings elaka, tennblanka ögon, när han försmädligt flyttade blicken från Jörgen till henne, och
| 50 |
»En kruka är Krabben. glaserat pottegods.»
Jutta hatade den stinne generalen för hans fräcka överlägsenhet. Hon skulle velat med sin knutna hand slå honom i det stora, köttiga ansiktet och se hans leda mun förvridas av skam och smärta. Utan att förgylla begreppet kallade hon honom fanen själv; den onde var han, som drev sitt spel med hennes lycka. Häxorna, om vilka det ordades vitt och brett i dessa dagar, hade ej i hundratal åstadkommit så mycket ont som denne ende.
Och hon sade det till Jörgen.
Hans skratt klang, som när silverbägare i gamman stötas ihop.
»Den stackars generalen! Honom kan du inte fördraga, och dock är du allerliebst i hans tycke. Ingen bejlade väl angelägnare till den skönjungfrun Jutta Thott än han.»
»Efter allt mitt gods och guld fikade han», genmälde Jutta hårt. »När fru moder flyttade till Malmö och köpte Jörgen Kocks hus vid Västergatan, var Sperlingen säkert grön invärtes av avund, ty det är nog stadens förnämst bebyggda gård.»
»För mig är det jordens yppersta hus», inföll Krabbe, »emedan mitt bröllop med dig stod
| 51 |
Juttas strupe sammansnördes av en snyftning. Hon kunde ej frigöra sig ifrån föreställningen om att något svårt och vanskligt förestod, men hon försökte le mot den älskade, som hon plägade, när hans kärlek svepte sin värme om henne.
--
Det var en septemberdag 1677. Glad steg solen upp över de daggfriska fälten och trädens gyllene lövmassor. Glad kysste den Krageholms torn och tinnar, vindflöjlar och rösten. Glad hälsade solen slottets herre och fru, när de vandrade den till mötes i höstbrokig park. I snart sexton år hade de gått här tillsammans, förenade med varje tanke och önskan. Världen kom dem på allt längre avstånd, deras hjärtan växte sig in i varandra. Varje stund de ägde gemensamt var en dyrbar äkta pärla, och de rader av skimrande pärlor minnet trätt upp på sin starka tråd, aktade de som sin högsta skatt.
| 52 |
Framåt middagen denna septemberdag skulle de följas åt till Malmö, dit Jörgen kallats i ett obehagligt ärende. Han och hans frände Kristian Bille skulle som ombud för Skånes ridderskap avge förklaring, varför den omkring Ystad bosatta adeln ej hörsammat kung Karls strängeligen utfärdade befallningar att under rådande ofredstid sända fruar och barn uppåt Sverige.
Jutta för sin del hade bestämt vägrat att draga dädan. Hon lämnade till intet pris sin käre herre. Medan Jörgen vistades i Malmö, skulle hon bo i sin mors gård, så att hon varje dag kunde träffa maken.
»Och snart är vi hemma igen», sökte hon övertyga sig. »Med denna deklaration skall väl allt varda klart och vi slippa de besvärliga underhandlingarna och inblandningarna. Varför kan man inte unna oss att vara lyckliga? Allt gott och vackert och ljust kommer ju av lycka.»
Jörgen tog henne i sina armar och betäckte hennes finhylta ansikte med kyssar, vilka ej den långa samvaron gjort svala. I hennes öra viskade han kärlekens hymnord och vaggade henne sakta som i rytm till tankarnas lätta böljegång.
»Du, mitt hjärtas rosendeblomma», sade han, »hur har du inte härdat stålet i mig och givit mig kraft. Törhända var jag i mycket en
| 53 |
»Jag vet inte», svarade Jutta vemodigt, »om det varit så gagneligt, att jag gjort dig uppmärksam på världens ondska. Aldrig kan du själv möta ont med ont, och då hade det kanske varit bättre, om du förblivit utom. Dock är det nu för sent. Låt mig tacka dig för allt stort och ädelt du visat mig med varje dags handlingar! Gud välsigne och belöne dig och avvände all sorg och olycka! Jörgen, Jörgen», tillade hon häftigt och ångestfullt, »ingen stund kan jag leva utan dig.»
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Efter frustande fyrspann rullade ett par timmar senare den präktiga, vapenprydda karossen åt Malmö till. Baron Krabbe och hans friherrinna aktade sig för att onödigtvis titta ut genom vagnens spegelglasrutor, ty på ömse sidor om vägen dinglade i galgar av stympade träd dödsskjutna snapphanar. Kung Karl hade befallt, att de uppstudsiga skulle skjutas ned som skabbiga hundar, varhelst de anträffades och sedan hissas upp i träden för att lända det övriga »tredskande packet» till varnande exempel.
Jutta och Jörgen språkade om mångt och mycket, skämtade och logo, men bådas drag
| 54 |
Jutta försökte dock tappert tränga allt vrångt tillbaka, men så vaket och lyhört var det, att hon förfärad spratt till och började skälva, när de vid tullen hejdades av en larmande folkhop, vilken med knölpåkar och stenkastning utan förbarmande förföljde en ensam man med blodigt ansikte och sönderrivna kläder.
»Satans avföda!»
»Du eländige snapphane!»
»Djävulens smådräng!»
Okvädinsord och vinande slag fyllde luften, och Jutta gömde plötsligt ansiktet i händerna.
»För Guds skull, låt oss komma härifrån», mumlade hon.
Men Jörgen hade med stigande harm iakttagit det ruskiga uppträdet, och nu utbrast han upprörd:
»Det är Jens ladufogde! Jag hade den karln i min tjänst, innan han slöt sig till uppviglarna. Det var en bra dräng.» Hastigt ryckte han upp vagnsdörren och ropade befallande ut till den rasande folkhopen: »Låt mannen vara i fred, det kommer eljest att stå er dyrt.»
En och annan stirrade underdånigt på den förnäme herrn och lät sten eller knölpåk vara,
| 55 |
»Slå ihjäl honom! Slit lever och lungor ur honom!»
Jutta hade krupit längst in i vagnshörnet, men i detta ögonblick lutade hon sig fram och grep hårt om Jörgens arm:
»Varför befaller du inte kusken att köra», flämtade hon.
»Jag skall göra det, Jutta, men först måste jag befria Jens från de hundarna. Hitåt Jens!»
Han drog värjan och höll de närmast angripande undan med slag av dess flatsida, medan den blödande Jens tumlade in i vagnen och föll ihop på dess botten som ett skadskjutet djur.
Betjänten smällde igen dörren och skyndade blixtsnabbt, likblek av förfäran, upp på kuskbocken. Kusken lät piskan vina med hårda slängar. Hästarnas starka hovar skrämde orostiftarna. Tungt rullade karossen vidare.
Med sitt armkläde sökte Jutta förbinda den sårade Jens. Hon lyckades hämma det rinnande blodet, men erfor ingen tillfredsställelse därvid, ty oavbrutet tänkte hon på, att det stämplades som högförräderi att skydda en snapphane. Men hon kunde ej förebrå Jörgen hans handlingssätt. Han hade betett sig ädelt och
| 56 |
Emellertid blev saken bekant på högre ort, och uppträdet vid tullen såväl som annan ohörsamhet mot gällande förordningar lades Jörgen Krabbe till last. Han ställdes inför kommissorialrätten och anklagades av den svenske domaren för dubbelhet och falskhet. Då han ej tillräckligt tydligt kunde vederlägga beskyllningarna, gjordes processen kort och denna »misshagliga person» arresterades.
Kung Karl befann sig vid denna tid på Ljungby. Det sades, att ej allenast krigsärenden och snapphaneräfster uppehöllo honom där utan att han också hade egna angelägenheter att vårda, besynnerligen sin amour till den fagra Öllegård Nissenia. Dock kunde ej den hetaste älskog avvända kungens attention från plikten, och han hade redan tillförne genom Sperling fattat misstro till Krabbe.
Nu befallde han honom kort och kärvt att erkänna sitt dubbelspel, och nåd skulle skipas, ty var baronen en duglig karl; det hade själve Johan Gyllenstierna låtit hans majestät veta. »En klipsk herre», sade Gyllenstierna, »som kan bli Sverige till gagn med sitt ingenium och sin pung.»
Men Jörgen Krabbe hade intet annat
| 57 |
Det föreföll som om den höge herrn ej skulle kunnat dömas skyldig, men avund och hätskhet arbetade oförtrutet på de ränker, som säkrast snärja de renhjärtade och sorglösa. Överhuvudet bland Jörgen Krabbes motståndare var generalen och guvernören Sperling, vilken kunde hata gnistrande och osläckligt. Vid Sperlings sida stod sur och trumpen, villig att misstyda och gissla, Modée, vidare den fosterlandsfanatiske Knut Liljehöök, broder Canutus kallad, vindflöjeln och pratmakaren Buschowius och Malmö båda borgmästare, Sigismund von Aschenborn, myndig och stram, samt Törnschiär, vida mindre tillkrånglad än sitt namn.
Det framgick av vittnesförhören, att baron Krabbe tillåtit sina tjänare pläga umgängelse med snapphanarna, änskönt han visste, att dessa skurkar ville Sveriges ofärd.
Krabbe genmälde stolt, att han ej aktade fritaga sig från slika ogrundade och falska beskyllningar.
Än skarpare vässades vapnen emot Krabbe. Han hade haft i sin tjänst drängar, vilka hjälpt
| 58 |
Ånyo nekade Krabbe, bedyrande, att han aldrig vållat Sverige något men, aldrig varit förrädare. Emellertid lyckades det de nitiska fienderna att uppsnappa danskvänliga brev från baronen till fru Juttas fränder.
Dessa skrivelser erkände han och tillade oförsiktigt:
»Jag är fäst vid Danmark, om jag också nämner mig svensk. Varför skulle jag hata ett folk, som städse stått mig nära? Ej heller kan jag någonsin upphöra att hysa tacksamhet mot den släkt, vilken skänkt mig min hustru.»
Redan den femtonde oktober hade rannsakningen antagit den form man önskat, ity att sådana bevis erhållits, att man »till upprätthållande av Kongl. Maj:ts höga rätt» borde försäkra sig om Krabbes person, och den civila arresten i svärmoderns hus, där vakt kommenderats att patrullera dag och natt utbyttes mot en kammare på Malmöhus, sedan han lidit den förödmjukelsen, att inför sittande rätt avlägga sin värja.
Efter att ha skilt den misshaglige höge herren av med friheten, gick det raskt undan med arbetet att fullständigt rödja honom ur vägen. Han tycktes också på ett underligt sätt ha fallit
| 59 |
Slutligen den tjuguandra november fick han sin dom, vilken lydde på förlust av liv, ära och gods. Såsom varande rikets förrädare skulle han arkebuseras.
När fru Jutta erhöll besked om Jörgens öde, var det henne först så ofattbart, att hon lyssnade till orden som till en avlägsen storm; hennes lycka var det den som sopades bort med dånande makt?
Så småningom förstod hon, att ödets vrede med knuten hand krossat hennes frid, hennes tillvaros fasthet. Men det var dock som om det hänt en annan än henne intill den dag hon fick besöka Jörgen. En vecka hade detta förmenats henne.
Vid åsynen av den älskades liksom sönderfallna väsen löstes all hennes dvalbundna sorg i en blödande förtvivlan. Hela tillvaron blev ett stort, gapande, oläkligt sår, och hon visste förfärad, att också hon med sin trotsiga egenvilja stuckit kniven i det. --
Svårt är att säga, hur ett människohjärta står ut, när kvalen spränga i det, så att det varje stund tyckes plågat till bristning. Efter
| 60 |
Med huvudet vaggat av de kalla, skälvande händerna tänkte Jutta ett, blott ett: Hur skall jag kunna hjälpa min käre? Vad kan jag göra för honom?
Sig själv hade hon platt förgätit. All den ångest hon förut erfarit vid föreställningen, att hennes lycka hotades, föreföll nu så avlägsen som en barndomens mörkrädsla.
Och fastän hon fått känna Jörgens handtryckning, fått se in i hans ögon, kunde detta minne ej värma eller trösta henne. Hans goda, kloka ögon hade mist all glädje.
Plötsligt reser hon sig upp, finner ett fast beslut i all den mörka tankeoredan, vet, vad hon vill göra, och vet också, att det sker i den fulla övertygelsen att kämpa för något rättfärdigt.
Till kung Karl! Till Ljungby!
Hon lät sadla sin häst och på leriga vägar i strömmande regn red hon till det svenska majestätets huvudkvarter. Det tövade länge, innan hon kunde få envåldshärskaren i tal, och
| 61 |
Till sist fick Jutta framföra sitt ärende.
Hon låg på knä, den stolta adelsdamen, nu förvandlad till en förtvivlad, ödmjuk supplikant.
»Min make är oskyldig till det, varmed man nedsvärtar hans heder. Jag svär det vid min själs salighet. Intet har han förbrutit mot Ers majestäts krona och rike. Hans vedersakare löpa med falskt vittnesbörd. Nåd, herre kung! Nåd! Eller tag också mitt liv. Ingen handling har Jörgen dolt för mig. Det är mina sympatier han delat. Ers majestäts vrede bör helst släckas med bådas vårt blod, icke allenast med hans.»
Den dagen bekom Jutta endast ett knorrande till svar och blev avvisad med en gest, men hon kom tillbaka och fick ånyo företräde och denna gång sade Karl vresigt:
»I är galen och kärlekskrank. Tiderna äro icke för slika pjunkiga manér. Krabben kan benådas till livet, om han erkänner sig skyldig
| 62 |
Ett hopp! En ljusning! En strimma av gryning till en ny dag!
När Jutta följande dag besökte sin ädle herre, hade hon kämpat sig igenom sin stolthet som genom en skog, vilken hennes tankar höggo ned, rödjande väg. Och med sin kind tryckt mot Jörgens viskade hon häftigt, bevekande, medan hjärtat krympte sig i värk och vånda:
»Jörgen, säg det man begär av dig. Låt inte löftet till mig binda dig. Allt kan jag bära: min släkts hån, skam, armod, smälek, blott du är med mig. Det enda, som övergår mina krafter är att mista dig. Du är mig livet självt, har varit det från första gången vi möttes.»
En sällsam blick, bräddad av sorg och ömhet, men också av något, vilket ej var världens, gled smekande över henne. Och Jörgen svarade:
»Min egen. Din kärlek gjorde mig till stridsman. Och jag försökte hålla min värja blank. Kasta ej du smuts på den. Gud är över oss, Jutta. Pastor Laurenbergs fromma tal har lett mig till förtröstan på Herren. Gud har också värdigats ge sig tillkänna inom mig, Jutta. Där är hans starkhets namn kärlek och icke vill jag besudla Hans altare med lögn. Måste jag dö,
| 63 |
Juttas jämrande snyftningar skuro sönder hans ord, och då vaktknekten menade, att den nådiga frun störde fången med sin klagan, fördes hon prompt ut ur arresten.
Samma dag insjuknade hon i en våldsam feber och hela julen svävade hon mellan liv och död.
Men i början av januari, första dagen hon kunde stödja på benen, åkte hon till Ljungby för att än en gång söka kung Karl. Hans majestät kom från en ridtur, en av de dagliga han företog till prästgården, där skön Öllegård rodnande hälsade honom. Hans bleka ansikte hade ett skimmer av lycka, vilket ej ens vek vid åsynen av Krabbens maka. Han talade föga, men de korta, lågmälda meningarna hade tagit intryck av hans milda sinnesstämning.
»I bör ej låta hoppet fara, min goda fru!»
»Ers majestät, jag bönfaller om en rad, vilken tillsäger Jörgen livet.»
»Nej, jag skriver intet, men var tröst!»
»Ett löfte då, Ers majestät, ett kungligt löfte!»
»Nej, vi ge inga löften så hux flux. I hysen dock ingen fruktan!»
»Ers majestät, det är ju allenast en rättvis sak jag begär.»
| 64 |
Då log Karl nästan pojkaktigt:
»Kvinnfolk förmenar immer, att det är rättvist, att den de hålla kär, slipper undan för gott köp, fru Jutta.»
Han vinkar åt henne, att audiensen är slut, och hon djärves ej förlänga den. Utmattad, alldeles förbi är hon också. Febern bränner i blodet, och hon vet knappt, hur hon kommer upp i vagnen, men till alla, som hjälper henne, strör hon ut guld -- det är offerguld.
Återkommen till Malmö måste Jutta ånyo intaga sjuksängen. Dagar gingo, då Jörgen och hon icke kunde meddela sig med varandra annat än genom hälsningar, framförda av trotjänare.
Den fjortonde januari inbars ett brev till den sjuka friherrinnan. Det tillsade henne från en pålitlig person, att kung Karl aktade sända en kurir, som skulle medföra kungligt brev om Krabbes benådning. Hon kunde vara lugn för hans liv.
Jutta sporde sig ängsligt, varför kungen dröjde, varför han ej strax låtit kuriren rida till slottet. Hennes ångest, oro och undran ökades, när hon framemot aftonen erhöll en skrivelse från Jörgen, vari han med många tacksägelser för sexton års oavbruten lycka tog farväl av sitt allra käraste hjärta. Han visste, att hon ej förmådde komma till honom, och hans böner
| 65 |
Vad betydde detta? Jutta satte sig förvirrad upp i bädden, men sjönk strax därpå maktlös tillbaka mot kuddarna. Kuriren, hade då icke kuriren hörts av ännu? Icke tog det en dag från Ljungby. Och kung Karl hade visst ej för vana att töva så länge i avgjord sak.
Å, allt skulle bli gott! Detta var gudi lovat endast
ett tungt moln, som snarligen skulle fördunsta. Hon
kysste brevet, och ett lyckligt leende spred sig över
hennes avmagrade ansikte. Slutligen fick hon kraft att
sätta sig upp igen, befallde papper, fjäder, bläck,
skrev med feberbrännande fingrar:
»Kung Karl -- nåd -- vi ses.»
Sent på kvällen bragte pastor Laurenberg ännu en biljett från Krabbe. En lång omfamning i sönderslitande ord.
Jutta frågade stönande:
»Men varför detta. Har inte kungens kurir anlänt?»
»Vilken kurir, nådigaste fru?»
»Kung Karls kurir! Han skulle medföra brev om benådning.»
Hon yrar, tänkte Laurenberg och genmälde
| 66 |
Sedan, när det var för sent blev det Laurenberg såväl som andra Krabbes vänner uppenbarat, att Sperling hindrat kuriren att inkomma i staden; vilket medel han använt, så var det dock meningen, att det skulle ha utseende av nitisk plikttrogenhet. Kanske att han även kände det så. I den punkten har ej forskats, men Krabbes dödsdom upphävdes icke. -- --
Så gick ett dygn, och Jutta hoppades alltjämt. Varje timme, som förflöt utan det efterlängtade budet, sög upp hennes svaga krafter. Hon kunde ej fatta dröjsmålet, litade på kung Karls löfte. Svenska majestätet hade ett redbart sinne.
Den sextonde januari var hennes bröllopsdag, och hon tänkte: I dag -- i dag sker det! Gud är en förunderligt nådig Herre. I dag skall all sorg förbytas i glädje. Jörgen blir fri! Han kommer till mig!
Hon knäppte ihop händerna och låg stilla, trött, men med ett uttryck av ljust skimrande fröjd i den matta blicken.
Hur hade de ej alltid i ljuvlig åminnelse firat denna dag. Hädanefter skulle den bli dem dubbelt kär. Där hon låg, kunde hon se en blek
| 67 |
På bröllopsdagen tänker hon oavbrutet. För sexton år sedan hade Jörgen med åtta adliga junkrar hämtat henne här i hennes mors hus. Hon hade burit en klänning, som pärlsytts från ovan till nedan, och det hade sagts, att vänare brud ej setts. Hennes hjärta hade flugit honom till mötes långt före hennes lätta fötter. Jubel hade fyllt salar och kamrar, jublande glädje sjöng i deras sinnen, och aldrig hade de känt söcken under årens lopp. Hela deras äktenskap var »den signade dag». Ovillkorligen bredde hon ut armarna till ett famntag.
»Mitt allt, låt mig inte vänta dig förgäves», bad hon i plötsligt vaknande fruktan.
I detsamma hörde hon utifrån gatan vagnsbuller av klumpiga, järnbandade hjul, som skramlade mot den hårdfrusna marken, högljutt skrål och plumpa röster, skränande smädevisor.
Mödosamt lyfte hon huvudet.
Kammarpigan, som med sin sömnad suttit i fönstersmygen, reste sig häftigt, och med ett dämpat rop slog hon händerna för ansiktet och sprang inåt rummet.
»Vad är det Sidsel?»
| 68 |
Sidsels tårar flöto ymnigt. Hon kunde inte svara, ty vad hon sett var alltför gräsligt. I den öppna vagnen, som omgavs av ridande vakt, hade den nådige baron Krabbe suttit, iförd sorgkläder och blek som ett lik. Flickan darrade som ett asplöv, ty hon förstod, att den dystra färden gällde avrättningsplatsen å Stortorget. Hon hade hört, att hennes husbonde skulle arkebuseras denna dag, men hon hade också hört sin stackars kära fru förtälja, att han benådats.
»Vad är det, Sidsel?»
»Av barmhärtighet, nådig fru, jag kan inte ...»
»Vad kan du inte? -- Sidsel, var det ...?»
Med ett skärande, förtvivlans skrik föll Jutta tillbaka i bädden. Intuitivt hade hon förstått allt, och smärtans frätande gift söndersmulade hennes tankar. Lidandet förintade allt. Hon kunde icke be, icke tro på återseende, icke hoppas på det eviga livets strålglans. Inga fjättrar äro tyngre än den allsmäktiga sorgens.
När efter avrättningen Knutsklockans högtidliga toner ljödo, var det som om kläpparna dånat i hennes huvud, brusande, sönderkrossande. I denna stund mördades det, som varit Jutta Krabbe, den starka, spänstiga kvinnan, omgiven av kärlekens lysande gloria.
| 69 |
Men upp från sjukbädden steg, ledd av ödets järnhand, en skugga vilken intet betydde, intet önskade.
Hennes väsens mörker skingrades aldrig, huru än årstider och år växlade. Minnena, vilka om de fått trädas upp på lyckotråd, skulle varit henne det dyrbaraste smycke, blevo nu, som de äkta pärlor, dem ingen bär, glanslösa, dunkla, fläckade.
Varje hågkomst av det fordom, som skänkt henne livets rikaste innehåll, värkte nu som svidande hunger.
Hon skydde Krageholm, det fagra slottet, där rödaste rosor blommat. Aldrig, aldrig återse det, aldrig träda in i dess ekande gemak så utfattig, så trasig som hon nu var!
Till Högesta flyttade hon och lät där igenmura hela den fönsterrad, varifrån man kunde skymta Krageholm. Men hjärtats utsikt mot ett förflutet mäktar ingen stänga för, och därinne stirrade hennes biltoga själ i ständig ångest och ständig längtan under tolv ensamma år.
Släkt och vänner visste, att hon fanns. De hyste medlidande med henne, dock fattade de ej hennes tillbakadragenhet utöver sorgtiden, och det världen ej förstår, undviker den helst att syssla med. Så blev Jutta Krabbe glömd.
