Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / VII. Johan Fredrik Ehrenstam (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VII.

Johan Fredrik Ehrenstam.

Född i Stockholm den 30 december 1800, erhöll Ehrenstam sin förberedande uppfostran dels i Maria skola, dels under ledning af enskild lärare hemma hos föräldrarne, krigsrådet Samuel Ehrenstam och dess fru, friherrinnan Gripenstjerna.

Vid 16 års ålder inskrefs han såsom kadett vid kongl, krigsakademien på Karlberg. Redan der utmärkte han sig för en synnerlig flit och arbetsamhet. När de lefnadsglade kamraterna efter lektionernas slut öfverlemnade sig åt stojande nöjen, såg man honom ofta qvarstanna vid boken, alltid beredvillig att med upplysningar tillhandagå dem, som på fritimmarne ville bearbeta svårare ämnen. Men denna arbetsifver, denna afsöndring från kamraterna under lekstunder, härflöt hvarken ifrån någon klemig pjunkighet eller någon afsmak för ungdomens glada tidsfördrif. Den hade sitt upphof i det honom medfödda sträfvandet efter grundligt vetande och i det lugna allvar, som klanderfritt

II:265

befriade honom från tvånget att följa flertalets nycker. Han genomgick äfven derför sin kadettkurs på den korta tiden af två år, och utnämdes den 17 nov. 1817 till underlöjtnant vid kongl. örlogsflottan.

Sålunda inkommen på tjenstemannabanan, sökte Ehrenstam förvärfva sig den praktiska erfarenhet, hvarförutan en sjöofficer endast blir sjöman till namnet. Under loppet af åren 1819 -- 1823 gjorde han alla somrar hvarjehanda örlogstjenst; åtföljde såsom kommenderad officer lastbriggen Två Bröders expedition till Havre de Grace och linieskeppet Karl XIII till Lübeck; var adjutant hos chefen för kustbevakningen samt förrättade hydrografiska mätningar i Norrbotten. Vintrarne användes att återtaga de afbrutna studierna och att lägga en säker teoretisk grund för nya praktiska arbeten.

Den organisation, som flottan år 1824 undergick, stadgade såsom vilkor för framtida befordran ett visst mått af föregående sjömanskap eller så kallade sjömånader. Anställning vid handelsflottan måste för nämda ändamål sökas af de fleste unge sjöofficerare, och äfven Ehrenstam utbytte uniformsrocken mot matrosjackan, för att såsom styrman å svenska handelsskeppet Amphitrite afgå på en 15 månaders resa till Medelhafvet.

Derifrån hemkommen, anstäldes han till tjenstgöring i konungens generaladjutants-expedition för flottan, deltog år 1826 i en expedition med korvetten Svalan och kommenderades 1827 att vid det högre läroverket å Marieberg inhemta ytterligare kunskap i artillerivetenskapen.

Ar 1828 åtföljde Ehrenstam såsom kommenderad officer fregatten Camillas expedition åt Medelhafvet och lade derunder, om detta uttryck tillåtes mig, slutstenen i sin sjömannauppfostran. Hvad han dittills inhemtat, dels under sina sjöfärder, dels genom mångsidiga studier, utgjorde ett dyrbart förråd af materialier, hvilka, för att ordnas och bringas till ett helgjutet system, erfordrade praktisk användning och jemförelse med hvad främmande länder redan i denna väg godkänt. De på denna resa ofta förnyade besöken å andra nationers krigsskepp och fästningar, skärskådandet af deras vapen, anordningar och inrättningar, samt de än skarpsinniga anmärkningar, än grundliga förklaringar, som deraf voro en följd, lade frö till flere sedermera

II:266

utvecklade lyckliga idéer hos den unge svenske löjtnanten, hvars djuptänkta, blygsamma yttranden redan då satte mången utländsk officer i förvåning.

Återkommen till fäderneslandet, förordnades han i april månad 1829 att vara informationsofficer vid artilleriskolan i Karlskrona. Här träffade han ett, ehuru inskränkt, dock tacksamt fält för sina bemödanden; och det af honom införda förbättrade lärosättet, jemte en strängt iakttagen ordning, visade snart sina välgörande verkningar på så väl underbefälets som officerselevernas bildning.

Den 31 december 1829 befordrades Ehrenstam till premierlöjtnant. Att kronologiskt anföra och derjemte beskrifva alla de sjöexpeditioner han under de nästföljande tolf åren bevistade, alla de komitéer, uti hvilka han såsom ledamot deltog, alla de utlåtanden han anmodades afgifva, samt alla de skrifter han författade, skulle leda till en tröttande vidlyftighet. Särskildt böra likväl nämnas: artilleriförsöken 1831 och 1833; bombkastningsförsöken 1837, verkstälda i Stockholm genom dertill utvalda svenska och norska officerare; komitéen till upprättande af nytt artilleriinventarii- och utrednings-reglemente samma år; komitéen till upprättande af nytt artilleriexercis-reglemente 1833; exercisexpeditionen åt Nordsjön 1836, hvilken han såsom sekond å korvetten Najaden bevistade; läroboken i det praktiska af sjöartillerivetenskapen, tryckt år 1839, och läroboken i mekaniken, utgifven 1841.

Det var naturligt, att de samfund, hvilka inom fäderneslandet bearbeta med krigskonsten sammanhängande ämnen, skulle skynda att tillegna sig en så använd, i sitt yrke så framstående militär. Örlogsmannasällskapet kallade honom 1830 till en af sina medlemmar; krigsvetenskaps-akademien invalde honom den 21 januari 1839 i dess andra klass och den 29 april 1848 i den första,

Under försommaren 1842 anträdde Ehrenstam på nådig befallning en vetenskaplig resa till England och Frankrike, med hufvudsakligt afseende på artilleri och sjökrigsväsende. Den ingifna berättelsen öfver hvad han utrikes skådat innehöll flere meddelanden af synnerligt värde, och dess författare, som under sin frånvaro blifvit befordrad till kapten vid Kongl. Maj:ts flotta,

II:267

förordnades nu, efter hemkomsten, att förestå tygmästarebefattningen i Karlskrona. Enligt erhållen befallning borde han på nedresan till denna stationsort besöka rikets styckebruk och mekaniska verkstäder. Efter en mödosam dagsresa anländ till Åker, skyndade han att öfverlemna sig åt hvilan, obekymrad om den åt honom afsedda bäddens beskaffenhet. Man hade lemnat honom fuktiga sängkläder, och redan vid uppvaknandet kände han sig deraf illamående. Hans dittills ovanligt goda helsa var nu för alltid bruten. Törhända skulle den dock ännu kunnat återställas, om han till dess vårdande ansett sig ega tid och tillgångar. Men det var just under de nu följande, af många kroppslidanden förbittrade fyra åren, som han ådagalade sin stora förtjenst om svenska sjöartilleriet, och kroppens krämpor måste derför vika för den starka andens kraft. Af de gamla styckena erhöllo flere nyttiga förändringar och nya konstruerades; kastkropparne götos med mera noggranhet än förut; en kulrensningsmaskin bygdes, och ett ändamålsenligare arbetssätt infördes på artillerigårdens verkstäder. Fästande sin uppmärksamhet vid de så kallade Marshallska lavetterna, undanröjde han genom en snillrik förbättring deras dittills öfverklagade olägenheter samt föreslog dem sedan till begagnande åt linieflottan; och så vidt talrika, med noggrannhet utförda skjutningsförsök kunna bevisa, synes nu mera den efter Ehrenstams förslag uppgjorda sjökanon, med tillhörande lavett, vara en ibland de bästa, som någon nation kan förete.

En så ihärdig ansträngning måste menligt inverka på hans, genom en resa till Karlsbad sommaren 1845 visserligen förbättrade, dock ingalunda återstälda helsa. Själshvila var af nöden, och han erhöll, om icke en sådan, åtminstone en omvexlande sysselsättning, då han år 1846 utnämdes till chef å korvetten Najaden, med hvilken han afgick på en längre expedition till Godahoppsudden och flere andra orter.

Kort efter återkomsten från denna expedition befordrades kapten Ehrenstam den 23 juli 1847 till den efter öfversten m. m. D’Ailly ledigblifna sekundchefsplatsen vid flottans konstruktionskorps och utnämdes i och med detsamma till öfverste. Denna befordran väckte stora förhoppningar. Äfven de, som ansågo att en dylik befattning kräfde förutgående långvarig öfning

II:268

i sjelfva skeppsbyggeriyrket, erkände likväl otvunget att ledningen af konstruktionskorpsens verksamhet ej kunde lemnas i bättre händer än en med nämda yrkes hufvudgrunder och med den praktiska sjövetenskapen så väl bekant officers som Ehrenstams, helst då man såsom denne tillika var utmärkt matematikus och artillerist.

Länge fick dock icke Ehrenstam uteslutande egna sig åt denna nya befattning. Konungens förtroende kallade honom till en ännu vigtigare post, då han den 10 april 1848 utnämdes till statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet. Tidpunkten för emottagandet af ett så maktpåliggande uppdrag var i mer än ett afseende brydsam. Den gamla striden om företrädet emellan linie- och skärgårdsflottorna fortgick ännu. Ett nytt sjövapen, ångfartygen, var visserligen infördt i vår marin, men åsigterna voro delade både om dessas ändamålsenligaste konstruktion och om deras antal i förhållande till öfriga fartyg. Med ett ord, en fullt utarbetad plan för vårt sjöförsvar saknades, och likväl mörknade Europas politiska himmel, ovädret nalkades åt norden och rustningar måste göras för att skydda eget lugn, och, om behofvet så fordrade, uppträda till försvar af nabolandets hotade gränser.

Ehrenstam insåg alla dessa svårigheter. Han visste tillika, att på samhällets höjder lugnet icke vinnes, och att man i våra tider der skördar -- sällan rättvisa -- än mera sällan tack. Men kärleken till konung och fosterland, och den fasta föresatsen att efter yttersta förmåga sträfva till bådas gagn och till båtnad för det vapen, som han tillhörde, kommo hos honom alla betänkligheter att vika. Han mottog den vigtiga kallelsen och erfor snart, huru denna utnämning nästan odeladt gillades af alla landets tänkande män. Ty icke blott såsom militär hade Ehrenstam tillvunnit sig ett välförtjent rykte. Såsom medlem af 2:ne statsrevisioner och ett statsutskott, hade han genom grundlighet, sakkännedom och lycklig parlamentarisk förmåga ådagalagt utmärkta statsmannaanlag och tillika ett lugn i förhandlingarna och en rättsinnighet i tänkesätten, som tillvunno honom lika mycken tillgifvenhet som högaktning.

Ifrån det ögonblick, då Ehrenstam mottog kommandostafven för flottan, tycktes han liksom glömma sig sjelf för att ända

II:269

till 14 dagar före sin död öfverlemna sig åt en snart sagdt mördande verksamhet. Hans trettioåriga, mångsidiga tjenstgöring hade förvärfvat honom en sällspord kännedom om arbetssättet och den inre organisationen af vapnets alla olika afdelningar. Det fans knapt någon brist, som ej hans säkra blick upptäckt. Huru felen skulle afhjelpas och behofven fyllas, utgjorde det problem han föresatt sig att efter bästa förmåga lösa. Men han hade glömt att dervid taga egna kroppskrafter i beräkning. Med vintrens annalkande blef för hvarje dag helsotillståndet mera betänkligt, och den 5 februari 1849 sväfvade hans ur stoftet frigjorda ande till ljusare rymder, efterlemnade till arf åt en talrik familj endast exemplet af en dygdig vandel, ett aktadt, fläckfritt namn och en aldrig förkolnad fosterlandskärlek.

Ehrenstam, som redan 1844 blifvit prydd med riddarestjernan af kongl, svärdsorden, utnämdes den 27 november 1848 till kommendör af samma orden. Yttre utmärkelser egde han ej flere än dessa, men på ädla själsegenskaper var han så mycket rikare. Han var, som enskild man, genomträngd af den sannaste gudsfruktan, enkel, flärdfri, rättrådig; som embetsmän, djupseende, skarpsinnig, fyndig, pröfvande med mogen öfverläggning, verkställande med allvarlig kraft; som statsman, ljus i uppfattning, klar i bevisningsförmåga, tillgänglig för grundade motskäl, men med sällsynt lugn och sjelfbeherskning försvarande hvad han ansåg rätt och derför vanligen segrande i striden, lika mycket genom kraften af sina bevis som genom det angenäma sätt, på hvilket de framfördes. Han egde dessutom den sällsporda förmågan att kunna med sakkännedom ingå i de minsta småbestyr, utan att, när det höfdes se sakerna i stort, i ringaste mån förvillas af denna detaljkunskap -- och ingen under då, om fosterlandets sanna vänner med djup smärta erforo underrättelsen om hans för tidiga död.