Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Industriafdelningen med tillhörande grupper - XXVII. Folkskoleväsendet, af C. G. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller utsätta sig för hennes straffande hand. Hon behöfde sålunda icke sjelf
granska skrifterna, ja detta kunde till och med vara henne till skada, hvarför
det också så småningom blef henne förbjudet. Bästa sättet att förhindra
sådant var att hälla menigheten i okunnighet. Den, som icke sjelf kunde läsa,
var på samma gång urståndsatt att pröfva, om det som lärdes var
öfverens-stämmande med Guds ord eller icke. Sträfvanden för skolbildning och
folkupplysning hade sålunda icke mycket att vänta af den tidens kyrka och
pre-sterskap, sä mycket mindre som mycken okunnighet var rådande hos en stor
del af denna kyrkas lärare. »Den meningen har varit gängse», säger Olaus
Petri, »att strax en hafver kunnat läsa och sjunga en messa, så har han varit
god nog att blifva sockenprest.»
Denna okunnighet hos dem, som hade att lära och tyda de heliga
skrifterna samt därom undervisa folket, var icke egnad att hos detta ingifva
synnerligt förtroende. Misstroende till kyrkans läror och tvifvel på dessas
öfver-ensstämmelse med den heliga skrift började insmyga sig här och där. Protester
läto höra sig mot kyrkans kunskapskällor; bibeln ensam borde vara normen
för menniskans tro. Fråga uppstod därför ock, hvem som hade rätt att tyda
dess läror. Reformatorerna kräfde denna rätt för sig sjelfva, oberoende af
kyrkan. — Men den frihet, som de kräfde för sig sjelfva, måste de ju äfven
medgifva andra. För att kunna tyda skriftens läror var det emellertid
nödvändigt att kunna läsa dem. Den åskådning, som reformationen medförde,
blef alltså en helt annan; denna kräfde, i motsats till katolicismen, upplysning
och läsfärdighet. Att det med denna stod illa till den tiden är väl kändt.
Gustaf Vasa hade stora svårigheter att kunna få läs- och skrifkunniga
tjenste-män och medhjelpare.
Att afhjelpa denna brist och införa en mera allmän läsfärdighet var
emellertid icke någon lätt sak. Vi ha redan omnämnt deras okunnighet, som
skulle meddela denna undervisning. Därtill kom svårigheten att äfven efter
boktryckerikonstens uppfinnande erhålla böcker. Dessa voro mycket sällsynta
och följaktligen också mycket dyra. De enda undervisningsanstalterna under
medeltiden voro klostren. Där påträffar man äfven barnskolor, i hvilka såväl
allmogens som adelns barn från både landet och städerna åtnjöto undervisning.
Munkarne voro nämligen skyldiga att gifva gossar undervisning i läsning,
skrif-ning och musik samt i katekesen; nunnorna skulle undervisa flickorna i
an-daktsöfningar och husliga sysslor. Gossarnes undervisning började med
inlärandet af bokstäfverna och med all »stafva»; större delen af dem hann ej
öfver de allra förslå grunderna. Men det lilla, folket fick lära, det fick det
emellertid lära af kyrkans män, af prester och munkar. Dessa senare, sär
skildi de s. k. tiggarmunkarne, voro stundom ett slags ambulatoriska folkskole-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
