Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vid förträffligt sinnelag. De längta icke
efter någonting heldre än att fä mäta sig med
juten.»
Konungen fortfor, under det han icke sä häftigt
som tillförne gjorde sina slag öfver golfvet:
»Vi förtrösta pä vär rättvisa sak, och Gud
är Vårt vitne, att Vi pä alla möjliga sätt, som
icke hafva kunnat kränka Vår och fäderneslandets
ära, försökt att förmå konung Kristian till
fred. Men han är öfvermodig i följd af de framgångar
han hade vid Kalmar förlidet år genom
Somes förrädiska uppgifvande af det starka slottet,
och nu tror han att Vi i följd af denna svåra
motgång skola känna oss tillintetgjorda och mista
kräften att försvara tädernejorden. Men,»
fortfor han, under det hänförelsens eld brann i
hans ögon, »heldre vill jag gä under, än lemna
ett enda tum af det land, Gud satt mig att regera
öfver, åt våra fiender.»
Per Banér ämnade just svara, då ett buller
utanför dörren hejdade hans ord.
»Det är min präktige uplandsryttare Thomas
Larsson, som kommit i gräl med någon,« utbrast
grefve Per. »Ah, ers majestät skulle bara se den
pojken i striderna, han slåss för tre.»
«Se efter hvad som är på färde,« befalde
konungen, då ordtvisten utanför blef alltmera
högljudd.
Grefve Per öppnade dörren och ropade utåt:
«Hvad är det om, Thomas?«
«Jo, nådige herre,« svarade posten och stack
in hufvudet genom yttre dörren, ty den lilla stugan
hade lyxartikeln förstuga att skryta af, «det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
