Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Om Ägoskilnader, bestämda genom gränsmärken och skriftliga handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
<IA g/tllanile författningar uttryckligen föreskrefvo, ocL
således ej kan anses innelalla en sådan dorn om de yttre
gränserna, som 12 Kap. 3 JB. antyder. l’å samma gäng,
som vi framställa detta påstående, måste vi likväl medgifva,
alt regeln for särskilda fall är underkastad modifikationer,
ocb vi bafva praktiserat tillräckligt för att vela, buru
vådligt det är alt i fall, sådana som dessa, uppställa någon
allmän regel till efterföljd. Det fall, hvarom fråga är, torde
emellertid högst sällan och måhända aldrig förekomma i
praxis, hvarföre vi ej vilja fördjupa oss i någon vidlyftigare
undersökning derom.
.Många omständigheter visa emedlertid, att man under
förra seklet betraktade landtinäterikarlor med mera vörduad
ocb tillerkände dem mera vitsord än nu sker. Förbiseende
kartans egenskap, att endast vara en afteckning af de å
marken befintliga märken och ägoskilnader, förmedelst hvilken
märkena kuude af domstolen fastställas, ocb utan alt
ihågkomma lagens ord: alt eodast rå och rör eller å marken
befmlliga märken, som vore med dom gillade eller af ålder
hållits för skilnad, men icke figurerna på kartan ägde
vitsord vid ägoskilnadslvister, egnade man åt kartan, såsom
sådan, obetingadt vitsord.
Detta förhållaude kau ej heller väcka förundran, om
man besinnar, att det skedde på en lid, då landlmateriet
var en konst, som nästan uteslutande tillhörde män af
yrket, ocb dä hvarken parter eller domare ägde nog insigter
för att kunna bedöma, huru kartan tillkommit, samt om och
hvilka fel vid dess upprättande blifvit begångna.
Kom nu en domstols faslställelsepåskrift å en dylik karta,
ansågs kartan till alla delar ofelbar ocb dess giltighet
obestridlig. Man glömde härvid, att 1734 års lagstiftare med
ordet dorn i 12 Kap. 3 §. JB. ej åsyftade eller kunde åsyfta
dylika fastslällelsepäskrifter, som för dem voro okända dä
]aghudct skrefs. Uti detta obegränsade förtroende för
fastställd karta torde man ock fuina orsaken hvarföre
Presterskapet år 17-47 hos Regeringen anhöll, alt gauila öfver
presleborden efter 1088 års Landtinäleri-ln>truction
upprättade men ej vid tingen uppvisade kartor mälle äga vitsord.
Dervid besinnade man ej alt 1734 års lagstiftare, ulan
tvifvel med fästad uppmärksamhet å sådana under perioden från
1C88 till 172o af landtmätare nedsatta råmärken, hvaröfver
således hvarken råbref eller fastställd karla funnos, i 12 Kap.
3 §. JB. stadgade, det jemväl sädana råmärken, som af
ålder varit, skulle äga samma vitsord, som de, hvilka blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
