- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
168

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödskallen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

luft ur de på sidorna befintliga lufthålen, äro falska.
Betraktar man fjärilen noggrannt och tager i den, så ser man
väl, huru han blåser upp sig och synbart anstränger sig
för att komma lös och huru sjelfva den lilla springan vid
första baklifsringen utvidgar sig.

Men just detta pip eller skri är något för dödskallen
egendomligt, ty det gifves ingen annan fjärilart, som
gifver något ljud ifrån sig. Tillochmed de största fjärilarne
äro stumma, såsom t. ex. den blåa, praktfulla Morpho
eller den ockergula Atlas med sina fyra hvita fläckar, som
nästan hafva fullständig hjertform. Dödskallens skri höres,
när han går eller när han känner sig ängslig; i lådor och
askar upphör icke hans jemmer, ej heller, när man håller
honom emellan fingrarna. Men detta ljud uppstår deraf,
att djuret gnider sin snabel, som ligger emellan de båda
behårade trefvarna eller antennerna, emot dessa och
derjemte frampressar luft genom den nyss omnämnda springan.

Naturforskaren Oken, en af våra omsorgsfullaste
observatörer, säger: „Man behöfver blott hoprulla snabeln
med en nål för att få den förstummad, men så snart man
släpper den lös, begynner han åter ganska riktigt att pipa.
Sliter man af antennerna, så förblifver fjärilen likaledes
tyst, men borttages endast den ena, så fortfar han att
pipa, ehuru svagare. Ser man noga efter, så märker man
ganska väl, att antennerne röra sig fram och åter mot
snabeln, likasom fiolstråken på en sträng. Under snabeln
befinnes en spänd hinna med tvenne små hål, hvilka
måhända kunna hafva någon del i pipandet.“

Snabelspetsen är stickande hård; också skall fjärilen
med denna anställa mångfaldig skada, då han kunnat
tränga sig in i en bikupa. Men man har äfven exempel,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free