- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
5

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elefantjagten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans vän att handla öfverilade enär elefanten emedlertid
hade kommit jemnhögt i bredd med ryttarne.

Men en knall — och Prins hade, litande på sin
skjutfärdighet, aflossat sitt skott. Djuret var såradt i
trakten af örat och uppreste, förfärligt fnysande, snabeln.
Ett ögonblick betraktade det ryttarne, likasom ville det
förvissa sig om hvilkendera af dem båda hade
angripit det,

Ursinnig störtade sig genast derefter elefanten emot
ryttarne. Prins kastade sig hastigt på sin häst, som
vännen höll åt honom i tygeln, och båda jagade nu i
riktning mot jagtsällskapet längs sträckningen af kullen.

Elefanten sprang på dylik gynnsam mark fortare
än hästarna, upphann dem och snuddade först så nära
förbi Mullers häst, att han med en af de förfärliga
tänderna skrapade låret på Muller, hvilken olyckligtvis icke
hade en så snabb löpare som sin vän.

Redan hade denne underkastat sig sitt oundvikliga
öde — förtäljer berättelsen — och sökte endast i sin
dödsångest att ännu en gång sätta sin häst i starkare
galopp, då han plötsligen hörde odjuret bredvid sig
häftigare fnysa. Ännu en sekund, och det vore förbi med
honom. Fruktansvärd, lik ett hotande moln, som uppstiger
vid randen af horizonten, sväfvade den väldiga
snabeln högt öfver hans hufvud.

Müller befallte sin själ i Guds händer. Men
förunderligt, han kände intet slag. Deremot förnam han ett
halfqväfdt skri. Icke honom hade den upplyftade snabeln
gällt, utan hans sidokamrat, hvilken elefanten rätt väl hade
bemärkt vara den, som sårade honom. Honom gällde nu
äfven djurets hela hämndgirighet. I ett ögonblick hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free