Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stråmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksrådet Arvid Bernhard Horn, den sedan så berömde
Mössornas chef, visade en typ, som röjde alla de
medelmåttiga egenskaper ett rike af utmattning och
derangerad ekonomi kunde bruka. Hans låga, trånga
panna bar prägeln af en jordkrypande ande, som
kunde alstra små matnyttiga tankar; hans för långa,
obehagligt krokiga näsa ägde icke örnnäbbets djärfva
böjning, utan mera af snabel-djurets luktorgan, som
är på väg att bli en trefvande lem; en elak mun, som
reglerades af två sneda, starkt spända muskler, hvilka
från näsrötterna sträcktes ner mot de bakre bladen
af ett par finska käkar, lofvade mera varaktighet i
rofvets fasthållande än snabbhet i dess gripande. Ett
hufvud skuret i trä, få grofva drag; ett maskineri med
några säkra hjul, och ett par duktiga osynliga lod,
som drogo det hela. Tarfligt, borgerligt, med ett
par slängar af den askes, som frånvaron af förfinade
begär, kanske en praktisk fruktan för följderna
alstrar, var hans hufvud formadt, hvars platta hjässa
verkligen syntes skapad för att bära en nattmössa.
Till hälften dold af den grofva gestalten, som i
folksamlingar eller folkförsamlingar kunde synas
majestätisk, visade sig grefve Karl Gyllenborgs
förnäma figur med dess härskarbyst. En ädel
ansiktets oval, regerad af ett par af kvickhet och
sund sinnlighet strålande ögon, en näsa, som med
sitt underordnade bestyr icke trängde sig fram för
att störa, utan som mera tycktes danad att njuta af
naturens alla vällukter än varna för det ohälsosammas
stank; en mun, som kunde le gudalöjen öfver andras
och egna brister, som syntes skapad till kyssar och
vältalighet, och i hvars vinklar den starkes ädelmod
log mot fienden. En kälkborgare och en ädling, Horn
och Gyllenborg, den förre af gammal adlig ätt på retur,
den senare af alldeles ungt träd i växande – farfadern
var apotekare i Uppsala – stodo de där inför
sin blifvande konung täflande icke om hans gunst,
utan om makten att få härska genom honom.
Arffursten Fredrik var vid denna tid en man i sina
bästa år, mellan fyrtio och femtio, då ungdomens
sådd skulle stå mogen till skörd. Han var icke då
den obetydliga, halft löjliga person, som partislit,
obrukade krafter och felslagna förhoppningar sedan
gjorde honom till. En vårdad uppfostran, fullständigad
genom vidsträckta resor i främmande länder, ett godt
förstånd och ett mod i faran, som gjort honom till
hjälte vid Höchstädt, Oudenarde och Malplaquet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
