Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla, då han såg den sjuka, var vämjelse och
fasa. Han vände sig bort, ty detta var icke hans
hjärtas älskade, detta var icke den skönhet han
dyrkat; detta var ett vidunder, som man lagt i
sängen. Men i nästa ögonblick betogs han af en djup
blygsel öfver sin själs eländighet, att det skar
honom i bröstet af smärta öfver sin uselhet, att han
sprang fram till bädden, fattade den sjukas händer,
undersökte hennes pulsar, såg in i hennes ögon och
lyssnade på hennes andedräkt. Därpå vände han sig till
fadern och sade med ett lugn, som förvånade denne:
jag skall göra mitt bästa, allt hopp är icke ute. -
Och därmed lämnade han rummet. Med snabba steg ilade
han upp i laboratoriet, gjorde eld i ugnen och tog
fram en knif. Med ett rits hade han öppnat en åder
på insidan af sin arm; blodet, som sprutade fram,
tog han upp i en glaskolf med omböjd hals, som han
satte öfver elden. Efter att ha förbundit sig, slog
han vin-spiritus i en skål, tog af sig den guldring,
som han fatt af sin älskarinna, glödgade den i elden
och släckte af den i spriten, hvilket han upprepade
några gånger. Därpå slog han spriten i kolfven
tillsammans med blodet och lät det destillera af i
ett förlag. Under det detta kokade, gick han i mörka
tankar af och till på golfvet. Den ohyggliga synen
därnere förföljde honom som ett spöke. Dödskallen på
hyllan, ugglan i taket, salamandern på väggen togo
hennes förfärliga drag. Hennes drag l Men det var
ju icke hon mera l Hon, hvars åsyn i går, för några
timmar sedan, lockade honom till sig, som kom honom
att lämna allt, arbete, ära, framtid, hon stötte nu
honom så tillbaka, att han icke visste huru långt han
ville fly ifrån henne. Denna lilla mun, som förr drog
honom till sig med kärlekens vackraste ord och bjöd
honom att kyssa sig, kväfde honom med pestångor. Så
ljödo sanningens ord genom ensamheten i hans öra: han
trodde icke på hennes räddning, han hade föreburit
detta för sig själf, att ett läkemedel fanns,
blott för att fa aflägsna sig; han hade öfvergifvit
henne! Hon fanns icke mer för honom! Den, som låg
där nere, var ju en annan! Och så sade sanningen,
att han icke älskat hennes själ, utan blott hennes
skönhet, ty eljes skulle han ju ännu älska henne och
icke så velat fly. Men så drogs han dit ner igen,
där hon ju ändock var; och han ville bära hand på
sin dåliga människa, som han så djupt föraktade, om
han blott kunde skona den goda delen, som ännu hade
nog dygd att kunna förakta den dåliga, han kämpade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
