Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Grünstettens hjälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grünstettens hjälte
kom, var han ensam, men ställningen var hållen.
När han såg, att han var räddad, föll han ihop,
avsvimmad, av ansträngning och nervspänning. Men
sin hjälteära hade han säkrad.
Detta var, vad hela världen visste. Albrecht
De-bringer visste något annat och mera.
Han visste sanningen om sin egen hjälteära.
Och sådan var sanningen:
Det var riktigt nog allt det där om
överrumplingen, det allmänna manfallet, motståndet till de
sista två männen bakom den enda haubitsen. Men
hjältemod — nej, han hade inte haft något
hjältemod! Hade han fått lyda sin egen impuls, hade
han, då han såg vart det bar hän, kastat geväret,
lagt benen på ryggen och, dold av strandkratten och
småskogen på andra sidan det närmaste öppna
fältet, sprungit för det fattiga, bleka livet — vit av
skräck och med hackande tänder — efter
rapportkarlen in till posteringen de 5—600 meterna längre
in. Ja, han skulle det, hade han inte i samma
ögonblick, han knäat för att ta sats till språnget, känt
en revolvermynning vid tinningen och hört en hes
stämma, som med en helvetesosande svordom viskat
en befallning att bli kvar. Stämman var den långe,
gänglige sergeant Schmidts, förpostbefälhavarens,
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
