Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kammartjänare Norberg och spökena - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kammartjänare norberg
längtan, kärlek, tacksägelse. Ingen frågade mera om
deras höjder och avgrunder, deras extaser och
himlabryggor. Deras heliga kärl hade vägts på vågar
av giriga kanslibetjänter, deras dråpliga vapen hade
fått förrosta, deras guld och silver, som smitts för
konungasalars gästabudsbord och hängt kring
gudinnors och högättade kvinnors halsar, hade,
vräkta av spadar ur mullen, schackrats om på
böndernas marknadsbackar eller över diskarna i mörka
guldsmedsbodar. De voro avsatta från sina riken,
drivna i landsflykt. Bakom dem lågo döda
världsåldrar, i förgängelse sjunkna tidevarv, slocknade
stjärnor. Framför dem bara detta — ödsligheten,
ensamheten, mörkret.
De voro som han — utjagade, utstötta, irrande i
natten, vålnadernas, spökenas och de hemlösa
människornas natt.
Då sköt det, tvärs genom hans darrande, bävande
gamla hjärta, en lång, klar stråle av något varmt
och hettande. Han kände inte mera kölden omkring
sig, inte tyngden längre i de trötta lemmarna. Vad
han kände — det var en enda stor, oändlig
var-kunnsamhet, ett blödande förbarmande, ett
medlidande utan gräns. Där var hans eget folk. Där voro
de, som sleto ont, de som alla dörrar voro stängda
för. Han förstod dem, de förstodo honom i det
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
