Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Afrodites leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kvinna, som var honom outsägligt kär. För
hennes skull hade han skott sina fötter, bevingat sina
steg, före alla andra brutit upp från segerplatsen
för att lägga segerkransen, grön ännu, på hennes
tröskelträ. Var fanns hon nu i detta mörker, som
lade oändliga avstånd mellan hans dröm och hans
dröms mål? Var hon mer än det — en dröms mål,
en begärelses flackande sken? Eller kanske, då han
åter stod framför henne, hade hon glömt honom,
fästat detta nyckfulla sinne, som var hennes och
alla människors, vid en ny människas sinne?
Kanske hade någonstädes en gud stått på ett moln och
skjutit en pil genom en känslolös eter. Död — var
hon kanske död? I dagar, veckor, månader visste
han intet om henne. Fasan grep med ens kring hans
hals. Marken, hans fötter trädde på, ristades av
skalv och började vackla. Som svarta djur ur
underjorden smögo skräckgestalter omkring honom. Han
kände den immiga fukten av deras nosar mot sina
händer. Det vita stjärnstoftet sjönk över hans
huvud som rimfrost och tryckte det som en iskrona.
Hans hjärta, så trotsigt och tillitsfullt nyss,
vacklade som denna vacklande mark under honom och det
var, som dessa vidunderskepnader, krälande kring
hans fötter, brustit ut ur detta hjärta självt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
