Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ocli Ullholm1 till sin stora hann
Ej tordes taga del i bålen,
Som stod så rykande och varm.
En blick från tronen, rörd och slagen.
Låg offret utaf denna dagen,
Talentens älskling, nöjets son;
Nationen i sitt hopp bedragen
Fick ej behålla detta lån.
Nej, Dupuy måste härifrån.2
Nu, tänkte kungen, blir det stilla
Och lugnt, se’n jag fick bort den der,
Som sjöng på en gång väl och illa
Och egde konsten att förvilla
Mitt trogna folk, som har mig kär.
Hvad han bedrog sig, stackars herre!
Nu blef det femton gånger värre.
Det börjad’ se förtvifladt ut;
Och hota hur han hota ville,
Så såg han likväl klart till slut,
Att det ej hjelper ropa: hut!
At hundar med talent och snille.
Och derför tog han det beslut,
Som han bort taga långt förut,
Att hellre ropa sjö och locka
Till hofvet hvarje vitter hund
Och stryka stackaren om mund
Med en pension och lära honom bocka.
Nu vet man, att jag också skält,
Gud nåde mig så visst! uppå regeringen och kungen,
Som också kommit utaf svält
Och utaf deficit i pungen.
Nu har jag också fått pension,
Som kom rätt väl till pass till julen;
Ty egde jag förut en plåt, så var den stulen;
Och tacksamhet, godt folk! är ändå min passion.
1 Polismästare.
2 Se sid. 206.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
