Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stockar, nötta av is och århundraden, och bilda en spång
av mörka, vidunderliga, nötta alligatorer och ris och
stenar med gröna slamväxter, som dallra och vinka:
— ned mot havet!
Jag går ut strax efter ett häftigt regn. En ljum,
kortvarig dusch, men som väckte de latenta
krafterna i marken. Solen höll just på att torka allt, och
varje träd var en fågelbur, fylld av sång. Och en
vårmatt fjäril slog stigens tunga doft med trötta,
yrvakna vingar. Varför blir man så underbart
sorgsen och glad på en gång? Fåglarna sjöngo som för
livet och luften var tjock av dofter — och där
krälade årets första tordyvel — och plötsligt
börjar en fågel skrika i toppen på en ek. Det är en
hackspett, en gröngöling, en spillkråka — jag vet ju
inte, ty jag är inte ornitolog, men han skriker och
trummar omväxlande. Jag skulle, gamla karlen,
också vilja trumma och skrika omväxlande, men
så kommer jag ihåg, att det inte är förenligt med
min värdighet som familjefar. —
Jag följer en gammal stig, som jag läser av i min
hjärna, mitt minne lika mycket som i terrängen. Jag
går genom hallonfällor, över myrar, uppför stalp,
nå, skogen börjar bli bättre. Och plötsligt står jag
framför en avgrund. Jättefurors kronor ligga under
mig, rullstensblock beklädda med tjock grön mossa
kläda avgrundens brant, och där nere sorlar en svart
bäck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
