Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi snärjde gäddorna med mässingstråd, som vi
glödgat i köksspiseln och doppat i vattensån. På
middagarna stå gäddorna, dästa av rov, och sova under
näckrosbladen fläktande i sömnen med fenorna. Då
kommer människobarnet med snaran på ett
granspö, träder om gäddans hals, gör ett ryck, och fisken
sprattlar i strandgräset.
Under stenarna i det lilla fallet lågo lakarna,
urtidsfiskar i släkt med malen, och under
strandbräddens gungande tuvor bodde kräftorna i sina
labyrinthålor, och då vi oroade dem genom att hoppa
på åkanten, kommo de baklänges ut ur sina kamrar.
Lyckliga tid, då man iddes kläda av sig för att
fånga en tvåtumskräfta. Men vi voro lätt ekiperade,
hoppade ur våra linnebyxor och höggo, dykande
om så behövdes, vårt rov.
Den primitiva människan är på samma sätt som
barnet jägare och fiskare. Låt oss återvända till det
tillståndet!
Men om kvällarna blevo vi verkliga fångstmän.
Vi klättrade upp i tallar, vilkas kronor torkat,
skattallar, och höggo töre. Kådan sipprade ut ur träet
och det behövdes endast en tändsticka för att få en
eldsvåda i gång. Vi hade en lykta av järnband, där
det kluvna töret låg som bränsle. En av sällskapet
bar lyktan, en säcken med ved och en fångade
kräftor. Endast den som varit med om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
