- Project Runeberg -  Kampen om två millioner. Svensk kriminalroman. Vol. 1-4 /
189

(1899-1903) [MARC] With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 13. Återfunnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 189 —

Han gjorde en rörelse liksom för att kasta dig i vattnet,
men ryggade tillbaka.

»Nej, inte ännu», stönade han. »Hu, hvad det är hemskt.
Om min gamla mor hade anat, att hennes älskling i blomman
af sin ålder skulle stå vid sjöstranden och invänta det
ögonblick, då förtviflans vansinne drifver honom till själfmord.
Huru gladt tog jag ej lifvet och arbetet! Och lönen, ja den
blef — otack! Men hvarför dröjer jag. Förr eller senare måste
jag ju dö!»

Just som han än en gång var beredd att kasta sig i Rans
sköte, tyckte han sig höra fotsteg. Han ryckte till som en
skolpojke, som blir beträdd med en olydnad och satte sig på
en brädhög. Riktigt! Stegen kommo närmare, och vid en
aflägsen lyktas sken kunde han skönja en kvinnogestalt, som
långsamt närmade sig.

Ett bittert leende lägrade sig kring hans mun. Det var
tydligen också en, för hvilken lifvet gått i baklås, en af
hufvudstadens fallna.

Trots att hon stannade midt framför honom, kunde han ej
urskilja hennes anletsdrag.

»Hvad vill ni?» nästan röt han åt henne.

Då han ej fick något svar, fortsatte han:

»Gå er väg, ty jag vill er ingenting. Min måge skriar
efter en bit bröd, jag har ej smakat en bit på tre dagar».

Han trodde, att hon genast skulle aflägsna sig, men han
misstog sig.

»Hvarför kör ni bort mig?» svarade hon med egendomlig,
klanglös röst. »Ni vill ju dö? Det är också min högsta önskan.
Alltså äro vi ju olyckskamrater».

Han tyckte sig känna igen rösten.

»Hvem har sagt er, att jag vill dö?»

»Det inser jag nog. Också jag irrar omkring i samma
afsikt. Men huru svårt är det icke att skiljas från denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:39:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/aemillion/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free