Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 5. »Upprättelse»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 77 —
låten’ ej modet sjunka, älskade moder, dyra syster!
— Men jag hoppas att den Allsmäktige skall föra
mig åter i edra armar; revolvern i min hand är
rättvisans vapen. Min gode genius skall ej öfvergifva
mig utan afvända Barks kulor från mig–-»
Stina läste ej mer. En minut svartnade det för hennes
ögon och hon var nära att falla, men så tänkte hon på, att
Öskar som den utmanade — hon hade ju själf hört
utmaningen — hade första skottet, och att redan detta skulle kunna
såra Konrad till döds. Denna tanke väckte åter hennes
domnade lifsandar, och hon skyndade ut och vägen framåt förbi
Östra stationen, der hon lyckades möta en droska, som var
ledig.
Hon anropade den och steg upp, samtidigt som hon lade
en tvåkrona i kuskens hand.
»Kör för Guds skull allt hvad ni kan! Det gäller lif eller
död för en person!»
»Ja, nådig fröken, hästen skall flyga fram, så snart vi komma
ut ur staden», försäkrade kusken.
Efter en stund observerade Stina framåt vägen en annan
vagn, som körde allt hvad tygen höllo. Slutligen vek den af inåt
skogen och Stina lät sin vagn följa efter och stanna ett
stenkast längre åt landsvägen till, dold af ett tätt buskage.
È
Det var en liten ljusning i den här ganska tata skogen, som
af sekundanterna utvalts till »ärans fält». Rundt omkring var
det godt om buskar, hvars rika löfverk gjorde den lilla platsen
jämförelsevis skyddad för nyfiknas blickar.
»Vi komma visst bra tidigt, som det ser ut; herr Bark
tycks ha försenat sig», anmärkte den ene af herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
