Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans yttre bar då tydliga spår av sjukdomens härjningar, men
allt efter som timmarna gingo klarnade han upp och höll till
sist ett briljant tal för Finland, vars öde i de dagarna var
särskilt kritiskt. Hans anförande mottogs med stormande
entusiasm, och med sin sjuka fot fick talaren finna sig i att bäras
i gullstol.
Han kom sedermera aldrig till den sydsvenska lärdomsstaden.
Men som en fortsättning av hans umgänge med Lund kan
man måhända betrakta de veckor, han sommaren 1899
tillsammans med några Lundavänner tillbrakte i Röstånga. Hans
tillstånd hade då ytterligare förvärrats, men han hoppades,
att några veckors vistelse i denna idylliska skogstrakt skulle
kunna åstadkomma en vändning till det bättre. Det var ett
hopp, som snart nog kom på skam.
Han hyrde tillsammans med Lundavännerna in sig i en
stuga strax bredvid stationen, men trivdes föga inom hus. På
morgnarna vandrade han vanligen, stödd på sin käpp, fram till
en sluttning ovanför järnvägen, där man hade en smula utsikt
över trakten. Här mottog och läste han dagens post, och när
den var klar tog han fatt på David Humes’ filosofi. Hans
lynne var tämligen jämt, och humorn glimtade till ibland,
fast mera sällan än förr, och stundom, då han från sin ensliga
backsluttning skådade ut över trakten, tycktes det, som om
det i hans annars så klara blick öppnade sig en svart och
bottenlös avgrund av melankoli. Den första tiden tog han
dagligen en liten promenad i skogen, men det hände då nästan
regelbundet, att han plötsligt tvärstannade, ur stånd att röra
sig vidare, och man såg, att det på någon punkt i hans inre
avspelade sig en fruktansvärd kamp. Då sommaren led mot
slutet, bar hans via dolorosa sällan längre än bort till
backsluttningen vid stationen.
Men på kvällarne, när Lundavännerna, som under dagen
strövat omkring i skog och mark, åter vände hem och fru
Elma serverade kaffet och punschen på verandan, klarnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
