Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
säng tycker jag mitt slut nära. Då knackar det på
dörren och hon kommer. Jag har icke sett henne
på länge, vi blevo skilda åt för fyra år sedan och
hon har hand om barnet. Domstolen dömde så
och jag fann det gott, det var ju en flicka och så
vet jag ju att ingen kan vårda ett barn så som en
mor. Men fast jag nu känner mig bränd av feber,
så vet jag att hon vill göra mig den ynnesten att
låta mig taga avsked av mitt barn, och jag slår
avvärjande och otåligt med handen. Ett helt års tid
har jag oavlåtligen övat mig i att förakta livet.
Jag har så småningom slitit banden med det, som
de friska kalla verklighet, och för intet i världen
är jag så rädd som för återknytningen. Och nu
kommer denna livsvarma, blodfulla och för döden
oförstående kvinna, som jag icke mer älskar eller
känner, och vill släpa in hit i min stillsamma
dödscell det starkaste av alla band med livet. Nej, för
satan — är det nu så att jag skall dö, så skall jag
dö i frid! Kvinna, vad menar du!
— Ska du visa mig hur lik mig hon är? Ska du
visa en döende blomstrande kinder och gryende
erotik? Har jag inte nog av detta förut? Varför
skall du släpa det spirande mänskliga lustlivet
inför skelettet. Ge mig ingen livets frukt att slicka
på i dödsminuten! —
Då, just när jag väste fram detta, vansinnig av
smärta och ofrid, då slogs dörren upp och min
dotter — min dotter kom instörtande i rummet.
Jag reste mig till hälften upp, jag slog vildsint och
feberrasande med händerna, tills jag hann att fatta
och se ett par stora, tårfyllda blå ögon och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
