Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - En livskonstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
| flödig, han såg sig ej om en enda gång, han bara
skyndade.
Jag hade ingen lust att gå ifatt honom och tala
med honom mer, jag förstod att han hade brått att
komma till byn och försäkra sig om logi innan det
blev för sent. Men, nej — nu tog han stigen till
vänster — vad i all världen! Ämnade han sig till
Borrberg — där var ju bara en stuga och så fattigt
och så många barn. Nu hände det något.
Han föll plötsligt huvudstupa, med pannan mot
jorden, på knä och utan att han tagit av sig
bördan. Jag stannade och smög mig bakom ett litet
buskage, varifrån jag närmade mig ljudlöst. Han
hade ej sett mig, detta var intet skrymteri. Han låg
i denna ställning mycket länge, under det solljuset
blev alltmera likt matt guld och vinden friskare.
Blott en enda mening kunde jag uppfatta, fastän
han hela tiden bad högt, det var denna: O, vad jag
tackar dig, Herre, för allt vad du gett mig, o, jag
är icke värd detta!
När han reste sig försvann jag inåt skogen, jag
begrep att han ämnade sig till Borrberg och beslöt
att spionera på honom där. Men nu var jag icke
så säker på att han skrymtade mer, det var nog så
att han var en livskonstnär — men vad var då jag,
stackars kräk? Sannerligen om jag kan begripa
ens hur fattigt mitt liv är mot hans! Men kanske —
å, kanske han sett eller hört mig? Kanske han också
var tokig? Ba, jag ville icke inbilla mig att det
fanns människor som tackade sin gud för trasor och
smuts och människornas löjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
