- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
192

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Om vintern i de stora skogarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192

av en och tänkte på hur fort vintern kommit
och hur sträng han var. Sista gången han gick här
hade det varit eftermiddagshett och hundratals ödlor
hade prasslande givit sig av från stigen och gömt sig
i skuggan när hans spikskor klumpade framåt mellan
den meterhöga ljungen på bägge sidor vägen. Här
i kröken hade han bultat sönder en huggormshona
som var tjock av yngel och sedan sprättat i väg henne
med käppen så att hon blivit hängande i en buske.
Och han hade hört kråkorna skrika ovanför granarna,
de sörjde nog för ormens begravning, he, he! Han
kom ihåg att trollgubben Bark-Petter hade stått och
hållit en levande huggorm i en klyka i en myrstack
för att pina den, för det var ju ormen som kommit
synden åstad i världen, men Yxsjö-Anders hade
blivit blixtrande förbannad och tvingat trollgubben
att slå ihjäl ormen. Barken hade blivit arg och hotat
— Anders skrattade och kisade uppåt stjärnorna:
den som hade rätt behövde inte frukta trolldom för
den hade medhåll av Gud, så var det med den
saken, hå hå, ja ja.

Det var farligt kallt i dag och nordan tjöt som
en ond tjur och snön kom vältrande i ursinne över
myren. Han var ganska trött och så såg han så
klent, men han kände sig för, så länge det var hårt
under fötterna var han säker om vägen, och nu hade
han nog gått en halv mil redan. Han var inne i
Bandarbergsskogen, och det mörknade. Det var då
han plötsligt kände sina knän svikta och begrep
att nu fick han ta det med ro, annars stod han nog
brudgum i bårhuset i Brangen till söndag. Han
var en gammal skogsman och visste att han inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free