- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
142

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Bikten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

enfaldiga sakrament, denna matta symbol av en
symbol, som för den gamle var livets bröd och vin! Hur
hade jag så länge kunnat vara präst? Jag var dock en
tänkande varelse. Jag tyckte att jag gott kunde
stanna och predika rätt och rättfärdighet, saktmod
och fördragsamhet, men jag hade alltid haft en aning
av otålighet och motvilja inför dessa sakrament, så
åldrade, så vanhelgade, så teatraliska. Säkerligen
var jag på fel bana — och många, många med mig.

Vad var det jag skulle svara honom? Om jag sade
att han icke behövde bekänna inför människor,
inför rätten — detta var det enklaste och naturligaste.
Det mest mänskliga. Men då skulle jag bli tvungen
att meddela honom sakramentet, och just nu förstod
jag att jag aldrig mer skulle kunna göra det. Denna
lilla tillfällighet hade öppnat mina ögon på vid gavel.
Det hettade i kinderna, jag rodnade över att jag
var präst och hedning på en gång, rodnade av
blygsel i ensamheten. Var det inte morgon snart?

Jo, där kom det första morgonljuset — och sakta
steg dagningen in i mitt rum. Jag gick ut och tog
en promenad och mötte människor. De sågo icke
mig, de sågo blott min embonpoint och min trygga
gång, mina ögon som icke skvallrade bakom glasen
och min runda figur. Jag skulle kunnat stanna dem
och skrika: Jag är också en människa! Si
människan! om jag varit en hysteriker. Men jag teg
och jag tror jag log mot en och annan som jag
mötte och som hälsade vänligt.

Nu hade stunden kommit. Det gamla stilla
missnöjet med min ställning, detta som gnagt mig
hemligen i tio år, skulle brytas upp med roten. Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free