Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Mannen som ville bli kvitt sin själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
sjunka ihop och jag såg med ens ett förfärligt
uttryck i hans ansikte.
Jag minnes detta såväl, o, jag kan ej någonsin
glömma det. Vi sutto på värdshusets veranda, solen
var i nedgående och några snäppor skreko långt
ute i skären. Det föll just ett klart men stilla ljus
över hans huvud och när han vände sig emot mig
möttes jag av en förtvivlan så djup och stor att jag
ej kan beskriva den.
Han gav mig blott en enda blick, och så vände
han bort ansiktet. Men denna blick förmådde jag
ej tolka på annat sätt än detta: o, vill du ej lämna
mig i fred med sitt livs största elände? Vad den
därutöver ville säga förstod jag ej, och jag tryckte
hans hand och gick min väg och han bad mig
ej att stanna. Nu kände jag att han var död —
åtminstone för mig.
Mitt under det att alla våra bekanta ideligen gladde
sig åt att han genom ekonomiens ordnande kunnat
få en lugnare tillvaro, och att han tycktes ha
återvunnit — som de trodde — sin ungdoms ljusa
och glada syn på tingen (jag visste att han aldrig
haft en sådan syn) hände något högst egendomligt.
Tidigt en junimorgon hade han gått upp på ett
närbeläget ganska högt berg och avvaktat solens
uppgång. Han hade placerat sig mellan tre jordfasta
stenar så, att han haft stöd för sidorna och ryggen,
och där hade man funnit honom död, med ansiktet
grinande rakt mot solen och en browningkula i
bröstet. På en av stenarna hade han lagt upp en
mindre sten, och under denna fann man följande brev,
adresserat till mig: å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
