Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - I Midsommarlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
— Ja, men nu ska vi skynda oss, ser du hur
det ljusnar, det är lövträd som stå i ring kring
källorna. Åh, hur törsten bränner mig!
— Kom det aldrig ont i bröstet på mamma?
frågade Erik. Men fadern svarade inte, de gingo
in bland träden till källorna. Den gröna skogen
sjöng omkring och trastarna spelade och ekorren
hoppade och gräshoppan spann i gräset och
vattnet porlade och rann kring gula näverbitar i
bäckmynningen som flutit ihop dit sedan trötta och
törstiga druckit ur dem. Gräsvallen kring vattnet
gungade, grodorna sam nedåt och gömde sig,
långbenta vattenspindlar togo säkra steg över det
porlande blå, och björkarna höllo ut grenarna som
välsignade händer över mannen och barnet; medan
de drucko. Och de slöto ögonen och kände hur
källornas land gungade och gungade bort dem, långt,
långt. Och mannen såg hustrun komma mot sig
med armarna sträckta, men mannen sänkte sina
ögon mot marken som han blygts.
— Nu, när du ej mer är på jorden, då kanske
du vet mina tankar, sade han. — Jag vet dem, men
jag förlåter, ty det är större att förstå än att veta.
Och hand i hand gingo de fram till källornas
strand, och se, där sov barnet och små smala
solstrålar gingo fram ur skuggan och lyste på gossens
röda mun.
— Där är vårt tvistefrö, viskade hon, pekande på
barnet, han skilde oss åt. Och du kände en hemlig
glädje när jag dog, därför att du alltid önskat att få
ensam uppfostra ditt barn. Du knappast visste att du
aldrig älskat mig, jag förstår det nu. Men när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
