- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
9

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Den hemlighetsfulla sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som vanligt tyst, sluten och försagd. Men först
måste jag berätta en historia!

I samma stadsdel som jag, bor italienaren Caprini,
som äger det konstgjuteri på vilket Filippus arbetar.
Jag var drucken, icke mycket, men tillräckligt, och
jag gick till mäster Caprini för att söka Filippus.
Jag hade vistats mycket där i huset och kände mig
nästan som hemma, utom det att jag alltid haft en
främmande känsla inför hustrun, som var en reslig,
vacker och mycket allvarlig, nästan stolt kvinna på
trettio år. Hon hade alltid varit mycket kylig och
reserverad mot mig, jag trodde hon fann mig
högfärdig och osällskaplig. Hon hade två barn i åldern
fem och sex år.

Hon satt och läste i en bok då jag kom in, och
hon såg upp gladare än vad jag någonsin förr sett
henne — och vackrare. Hon bjöd mig på vin, men
själv smakade hon det ej. Jag vet ej hur jag kunde
vara så vansinnig att dricka, när jag redan förut
var drucken, men jag kände mig ej i vanlig
bemärkelse rusig. Hennes man och Filippus
hade gjort en resa till en annan stad och skulle ej
komma hem den dagen. Jag spelade på en
gammal fiol, under det Leonora satt tyst och stilla och
bara såg på mig. Jag talade icke mycket med
henne, jag ämnade strax gå min väg, jag kände mig
osäker och nästan rädd för något, trots vinet, men
jag visste ej vad det berodde på. När jag skulle
taga farväl, märkte jag ett par stora tårar i hennes
ögon och hon tryckte min hand alltför hårt och jag
svarade med att hålla den alltför länge. Hon lutade
sitt huvud mot min skuldra och vi stodo länge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free