Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
549
lag erinra om ett förhållande, som passar till text för denna
dags betraktelser.
Det händer nämligen ofta, att när ett folks
samhällsskick förändras genom en statshvälfning, stora och
löftesrika frihetsprinciper inskrifvas i dess nya grundlag", men
sedermera i långliga tider förblifva en död eller nästan död
bokstaf. Sedan den medborgerliga entusiasmens soliga
ögonblick äro förbi, dyka gamla föreställningssätt och
vanor upp igen och söka återtaga sitt välde i den på
hänförelsen och ansträngningen följande trötthetens och
likgiltighetens kyliga skumrask. Så går det till, att den nya
grundlagen i viktiga delar varder, icke »en sanning» icke
en verklighet i samhällslifvet, utan ett stycke papper, hvars
döda bokstäfver den juridiska uttolkningskonsten, i den
politiska reaktionens tjänst, börjar vränga till en annan
betydelse, än de hade i stiftarnas mening. Så har det i
flera punkter gått med Sveriges grundlager af 1809—10.
Det har behöfts en lång kamp för att i de flesta delar
göra dem till en sanning; ett och annat torde återstå ännu.
På samma sätt kan det väl tänkas, att den verkliga
betydelsen af ett eller annat stadgande i 1814 års norska
grundlag under vissa tider varit något beslöjad.
För några årtionden sedan hände det sig, att en yngre
akademisk lärares utnämning till en professur, till hvilken
han oemotsägligen ådagalagt sin fulla kompetens, ett
ögonblick stod på spel, och att han, sedan utnämningen ägt
rum, af h. m:t konung Oscar I fick en vänlig varning att
ej från den akademiska katedern sprida samhällsvådliga
läror. Hvari bestod då hans rabulism? Han hade, i
öfverensstämmelse med våra grundlagars klara ord samt
oförtydbar sammanhang och anda, uttalat den åsikten, att
Sveriges konung icke äger något veto mot nedsättning
eller afskaffande af s. k. ordinarie skatter. Detta stred mot
en på den tiden tämligen allmän mening och betraktades
såsom mycket betänkligt. Numera åter lär det ej falla
någon in att yppa någon tvist därom, att riksdagen, som
allena utöfvar svenska folkets rätt att sig själf beskatta,
äfven äger att, utan konungens bifall, upphäfva en
ordinarie skatt*. Och det tjänar till intet att häremot
åberopa, att åtskilliga riksdagar erkänt motsatsen; ty dylika
»prejudikat» stå icke öfver grundlagen, och en föregående
riksdags beskedliga praxis binder ej en följande riksdags
rörelsefrihet inom grundlagsbudens råmärken.
Ett annat exempel. Det gifves en långvarig »praxis»
och många »prejudikat», hvarigenom riksdagen »erkänt»
k. m:ts rätt att nedsätta de af riksdagen beslutna tull-
* Härmed ha vi ej vidrört den på senare tider omtvistade
frågan, huruvida en ordinäre skatt kan afskaffas genom ett
riksdagsbeslut, tillkommet medelst gemensam omröstning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
