Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges hjeltar och riddersmän !»
Kjellgren.
4 huru adelsståndet i Sverige har djupa rötter, som kunna spåras ända från hedendomen, kan detta oaktadt endast
ett fåtal af våra nu lefvande inhemska ätter leda sin härkomst ens från medeltiden. Orsaken dertill är naturlig. Då
de stormän, hvilkas tillvaro vi endast känna genom sagan, hvarken brukade slägtnamn eller sköldemärken och skrif-
konsten var okänd, uppgingo under tidernas längd deras ättlingar bland allmogen. Först med början af 1200-talet
synes i Sverige bruket att föra sköldemärke hafva begynt; det äldsta i behåll varande tillhörde Sigtryg Benktsson
(lilja mellan två hjorthorn) och finnes under ett pergamentsbref af år 1219. Användandet af vapen såsom slägt-
märke blef dock först allmännare efter 1285, då konung Magnus Ladulås utdelade det första riddarslaget, efter att
fem är tidigare hafva utfärdat förordningen om det adliga frälset. Visserligen utfästes i denna stadga endast, att
de, som tjenade till häst, fingo sina gårdar fria från skatt till kronan, utan att dermed följde ärftligt adelskap; men härigenom bil-
dades dock en särskild klass, hvarur den ärftliga adeln utvecklade sig. Vid nämde konungs förmälning med en utländsk prinsessa
drogos till hans hof en mängd förnäma främlingar, som säkerligen hade stor del i adelsståndets och heraldikens utveckling i Sverige. Långt
tidigare hade adeln vunnit stadga och anseende i det öfriga Europa, synnerligast genom länsväsendet, som vid denna tid redan der stod i sitt
flor. Heraldiken hade äfven genom de offentliga torneringarna eller adliga riddarspelen, som började med den stora torneringen i Magde-
burg år 935, samt genom vapenhäroldernas eller de så kallade vapenkonungarnes stränga regler och ceremonier ordnats till en verklig
vetenskap. Dessa härolder voro framstående embhbetsmän hos suveräner och ordensmästare samt åtnjöto stort anseende genom sin grund-
liga kännedom om den del af folkrätten, som gälde väpnade skarors eller enskildes förhållande till hvarandra vid tvister och fejder.
De voro oantastliga i sitt embete och å sina herrars vägnar sjelfskrifna skiljedomare i alla mål, som afgjordes med svärdet i hand ädlin-
gar emellan, hvarjemte de vid dylika tillfällen hade skyldighet öfvervaka, att alla formaliteter noggrant iakttogos. En lång tid åtgick
dock i Sverige, innan det ärftliga adelskapet nådde sin fulländning, hvilket först inträffade med Riddarhusets stiftande 1625.
Slägtnamn voro under medeltiden allmänna endast bland utländska slägter, men förekomma undantagsvis äfven för svenska,
såsom Bock, Bröms, Gera, Green, Läma m. fl. De nu brukliga namnen å våra gamla medeltidsslägter, såsom Bielke, Oxenstierna, Sparre
m. fl., äro först antagna i slutet af 1500- eller början af 1600-talet, men hufvudsakligast efter Riddarhusets instiftande.
Adelskap och adliga vapen äro af två slag: urgamla, hvilkas upphof går så långt tillbaka i tiden, att deras ursprung är okändt,
samt sådana, som tillkommit genom diplom eller sköldebref, förlänade af konungar eller riksföreståndare. De förra tillhöra den urgamla,
de senare sköldebrefsadeln. Det först kända svenska sköldebref, hvari vapnet bestämdes, är utfärdadt år 1431 af konung Erik XIII för Tore
Sandersson. Friherre- och grefvediplom, som tilldelas den urgamla adeln, borttager naturligtvis ej en dylik slägts rätt att räknas såsom
urgammal; detsamma gäller äfven för utländska slägter af denna kategori, hvilka erhålla naturalisations-diplom som svensk adel. Största
delen af vår svenska adel leder sitt ursprung från utländska urgamla eller adlade ätter, hyilka erhållit dylika diplom.
Heraldikens historia kan indelas i tre perioder, näml. den tid, då endast skölden med sitt märke fördes. Detta bruk upphörde
mot slutet af 1300-talet, då hjelmen med sin prydnad tillkom; under båda dessa tidrymder faller bruket af den verkliga skölden tillsam-
mans med den heraldiska, och hjelmen med prydnad bars i verkligheten. Det sista skedet började under förra hälften af 1500-talet,
från hvilken tid in till den närvarande sköld och hjelm endast hafva heraldisk betydelse.
De gamla ätternas vapen utvisa i allmänhet stor enkelhet och upptaga med få undantag endast ett fält. Fördelningen i flera
uppkom i Tyskland. Då länsherrar innehade flera förläningar, insattes de olika länsvapnen i sidofält och stamvapnet bibehölls i hjert-
skölden. Enkelheten bibehöll sig under den gotiska perioden eller så länge sköld och hjelm buros i verkligheten, men redan i början
af 1500-talet gjorde sig renässansen gällande; sköldarne sirades med snirklar och utskärningar och af det enkla hjelmtäcket bildades löf
verket. Sköldhållare voro hittills mycket sällsynta. Renässansen utvecklade heraldiken i en smakfull, ehuru egendomlig stil, men fick
i tidernas längd-gifva vika för barock- och rococco-stilarne, tills slutligen de vedervärdiga och smaklösa former infördes, som borttogo all
stil. En ny aera synes dock vara i uppgående för den heraldiska konsten inom Tyskland, hvars heraldik står oss närmast. Härtill hafva
i synnerhet bidragit de heraldiska föreningarna Herold i Berlin och Adler i Wien, hvilka, genom sina förträffliga tidskrifter med deras ut-
märkta afbildningar och goda mönster från den heraldiska konstens glansperiod, vida omkring sprida intresset för denna vetenskap.
Äfven Holland och Italien hafva genom de framstående föreningarna de Nederlandsche Leeuw och Reale Accademia Araldico-Genealogica
Ttaliana verkat mycket till heraldikens bästa inom dessa båda länder.
Inom Sverige stod den heraldiska konsten ganska högt under 1300-talet, hvarom de i god stil utförda sigillen från denna tid bära
vittne. Under 1400- och 1500-talen synes graveringskonsten hafva kommit på förfall, men tyckes, att döma efter sigill, åter stigit under 1600-
talet. Tilläggas bör dock, att de flesta sannolikt voro graverade i Tyskland, Hvad grafstenar med vapen beträffar, finnas utmärkta sådana re-
dan från 1200- och 1300-talen, men äfven denna konst synes hafva nedgått tills på 1600-talet, då man åter kan spåra en förbättring.
Efter denna tid har Sverige stått ovanligt lågt på den heraldiska rangskalan och står så ännu i dag. Några få undantag från senaste tid
kunde visserligen framdragas, men något allmännare intresse synes ej kunna göra sig gällande, så länge konstnärer, arkitekter och handt-
verkare anse öfverflödigt att sätta sig in i de enklaste heraldiska detaljer. De vackraste konstverk äro ohjelpligen förstörda, om å de-
samma vapen anbringas, som ej gå i stil med det hela. Villigt måste dock medgifvas att inom vårt land personer finnas, som märka ett
dylikt fel, men utgöra dessa tyvärr ett ytterst ringa fåtal.
De första grefvarne och friherrarne erhöllo ganska enkla vapen, men under 30-åriga kriget hörjade tyska bruk göra sig gäl-
lande. Åtskilliga bland grefvarne ökade sina vapen med flera fält och hjelmar, såsom grefvarne de la Gardie, Lewenhaupt och Wrangel.
Äfven kronorna förändrades, enär de hittills brukade utbyttes mot tyska furstliga, af den orsak, att de svenska grefliga fältherrarne ansågo
sig jemngoda med tyska furstar.
Inom svenska heraldiken hafva fel insmugit sig som vunnit häfd, såsom t. ex. att rangkronorna användas ofvanpå hjelmarne,
hvilket är stridande mot de heraldiska reglerna, då dessa kronor skola hvila på skölden. Man ser på de äldre grefvevapnen adliga
kronor på hjelmarne, hvilket är rätt, men i nyare diplom deremot äro hjem rörig med grelveerenor 2 äldre äkenuen Kanen
ses ofta adliga kronor på hjelmarne och endast kronan mellan hjelmen är friherrlig; men allmänna bruket är numera, att äfven hjek
marne äro krönta med friherrliga kronor. Flera andra fel förekomma. I våra förutvarande vapenböcker Cila jörgen a löfverken Sr
anbragta, i det att färgen lagts inuti och metallen utvändigt, i stället för tvärtom. Landskapsvapen finnas i åtskilliga PEO föreskrifna,
men äro ofta orätt framstälda, såsom exempelvis i af Håkanssonska och Adlersparreska vapnen m. fl. Hvad färgbeteckningen eller den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
