Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kamratintrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KAMRATINTRIG
Dulce est desipere in loco, säger Horatius. Det är trevligt att galnas,
där det passar sig, översätter jag.
Som klubbmästare i Östgöta nation kom jag tillsammans med mycket
folk, även teologer. En sådan hade tagit teologicofilen och skulle ha hippa
på Gästis. Jag var bland de inbjudna.
Men det ville inte bli riktigt sprätt på festen. Vid andra bord skrek
man och domderade våldsamt, men vid vårt bord dröjde den uppsluppna
glädjen att infinna sig. Vi försökte med punsch, så gott vi kunde, men det
övervägande antalet av oss var teologer, och de vågade inte släppa sig
lösa. Vi gingo in i matsalen och superade, men varken Falu eller renat
hjälpte. Vi återvände till kaféet och beställde ett avgudahus, d. v. s. en
ishink full med punschhalvor, men adverso Baccho. Jag försökte med
toddar åt teologerna, men de ville ej avkasta den klerikala värdigheten.
Jag försökte med ett avgudahus till men utan resultat, och jag började
vantrivas, särskilt som jag fått inbjudningar från flera andra bord att
hjälpa till att nedriva deras avgudahus och sprida ljus bland
hedningarna. Men det hade varit okamratligt att smita, och jag satt kvar tills
värden gav tecken till uppbrott, något alldeles oerhört och upprörande. Men
man måste foga sig även efter det naturvidriga, och vi avtågade.
Ute låg vinternatten råkall med tröstlös dimma. Värden bodde vid
Skolpromenaden och vi vandrade dit. Vi påskyndade stegen, ty jag hade
för avsikt att återvända till Gästis för att återtaga min vällovliga näring
vid något av de bord, som stodo till mitt förfogande.
Dimman var ganska tät och inbjöd till utnyttjande. För att liva upp
den dystra stämningen måste jag företaga något. Vad var naturligare,
än att jag började klättra uppför en lyktstolpe för att släcka den och
lyckades också.
Men när jag väl kommit ned igen, stodo två poliskonstaplar där och
lade beslag på min dyrbara person. Nå - om detta har jag berättat i en
av mina böcker, och om hur jag pliktfälldes till 15 kronor i stället för de
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
