Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fridens förmiddag - Ådalens poesi - En fridens förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Käringen rände utaf ännu ett tråg och gaf honom
hela satsen skedvis. Fil är godt, som hvar man vet,
men ändå gick det trögt för Jonas. (Han ville njuta
långsamt och af hvarenda droppe, den sluge
odygdingen.) Käringen matade honom och han gapade
som en fågelunge och jämrade sig ibland för att hålla
käringen varm.
På detta kalas lutade han sig ett tag och skulle
sofva.
Morsan gick orolig rundt omkring och kunde inte
hålla sig från sängen i fem minuter.
“Lill Jonas — sir du någe än?“
“Nej — int’ ser jag någe, men det svider
mustigt sedan ni smorde med fil.“ —
“Jag ska’ smörja mer så länge jag har en droppe
kvar.“
På det sättet tog filet småningom vägen till
ögonlocken och Jonkes mage.
Det började bli långsamt att ligga längre; det
var inte för att Jonkes hade annat att göra. Han
beslöt sig för att småningom bli bättre.
“Kära mor, nu tror jag att jag ser lite grann.“
“Å herre gud Jonas, va du säger — och tack
och lof — nu skall jag smörja en gång till — vill
du ha nå’ mera fil?“
“Jo-o-o.“
Så smordes han invärtes och utvärtes, tills allt
fil var slut, och då ansåg pojken att det inte lönade
sig längre att vara blind. Han vardt småningom så
att han kunde se gå riktigt bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
