- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
95

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjul - Ådalens poesi - Sjul

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klöfvar upphörde, där stupan vek in, och så ingenting
förrän kropparne dunsade djupt nere tätt som
jordklumpar, som falla ur en stjälpkärra.

Sjul grät; församlingen svor och larmade.

“Femton stycken har jag kvar, hvem är det här,
som vill ha en fattig dräng, femton stycken, bara
femton.“ “Bara femton“, lallade Gåli efter — “nu ha
vi inte flera“ — hennes tårar runno.

“Vargen, vargen, släppte du den?“ Hvad hans
historia gick sakta: “Skulle du Nila, skulle du Lars
Abram, skulle du Nich-Nichsen — tro-tror ni jag är
tokig?“ Nej, hvad han det inte hade gjort! Det var
nu två dagar sedan. Bägge två hade han ränt efter,
förlorat spåren, där renarne gått i hopar på en myr,
fått ögna dem och ränt igen. “Ja de’ ä’ hårdsprungna
satar“, sade en. Nere i skogen hade det gått undan.
Sjul hade sprungit med skidorna medan svetten rök
om honom. Där vardt mössan efter; hon hade strukits
af i skogen — och ändtligen hade han sett en varg
— den största af hopen — i en bergstigning. — Nu
gnisslade och gnydde det från alla som hörde. “Nåå?“
De skreko af ifver. Ja, det hade burit uppför, mest
i sicksack; det var brant, och där hade skinnpälsen
blifvit efter — den var för tung och varm — och se’n
hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen
stannat. “Bet han emot?“ Nej, han hade legat som
en rem efter snön, då det bar utför igen. Sjul efter.
Där hade det varit att se sig för — här stirrade allas
ögon — berget var fullt af branter, skog och
vindfällen. Han hade naturligen aldrig släppt vargen ur
sikte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skefva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:11:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adalen/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free