Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om Gunnel - Ådalens poesi - Historien om Gunnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — “men hvem vet“, sade den unge, “de
vägar och stigar, som människor gå? Icke kan jag
veta hvar en professor i sten har gått i sina dar.
Vi ha märkliga stensorter hemma hos oss i
fjällbygden.“
Han riktade ett par blixtrande blå ögon på den
andre, men blicken besvarades icke. Han såg ett
stelnadt ansikte, som klippte med nervösa ögonlock, och
en skrifkarls hand som höll ett fast tag i räcket.
Ångaren gick upp efter en vacker flod, mellan
höga stränder. Timmer flöt i gula korpralskap och
kompanier förbi. Kaptenen hade vänner vid sitt
punschbord och skrattsalfvorna gingo i vågor och fall.
— — “Gamla mor ja! Hon är död nu för länge
sedan. Det blef för tungt för henne att bära på det
där . . . och så föll hon samman under det. Det var
den enda sorg hon gjorde mig — Gunnel Björklid —
och det var under gråtande tårar . . . Jag förstår icke
hvad som hakade henne fast vid lifvet. Ibland tror
jag att det var jag, hennes son — men åter igen var
det icke jag, utan någonting annat, som jag icke vet.
Jag fick aldrig riktigt tag på henne . . . på det där,
som låg bakom och som ingen visste . . .“
Han sparkade sin näfverkont längre in under
bänken och lyfte sina blå ögon mot den andre.
— — “Ni kommer och säger, att ni känner en
egendomlig sympati för mig, som ni aldrig har sett
förr! Henne skulle ni ha älskat!“
De blå ögonen släppte icke sitt tag. Nu sågo de
hur den andre liksom kröp samman och fick ett ännu
stelare ansikte. Så gick den blå blicken till en elegant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
