Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"De äro allesammans hans lifegne," sade Sobel.
"De nya förordningarna ha ännu icke hunnit till
honom. Några af hans gamla tjänare sluta sina
dagar hos honom, och så är det åtskilliga änkor och
faderlösa, som icke ha någonstädes att taga vägen;
ett par ha till och med slagit sig ner hos honom
oombedda, och han näns icke köra bort dem. En
märkvärdig gubbe!"
Åter ilar jag fram i svindlande fart, hör den
druckne Nikanors oigenkännliga röst, piskas af
blåsten och snön, som kryper in i ögonen, i munnen,
i alla veck af pälsen.
"Så det går undan!" tänker jag, och mina
bjällror pingla i kapp med doktorns, blåsten hviner,
kuskarna hojta, och under allt detta oväsen påminner
jag mig alla enskildheterna af denna sällsamma, i
mitt lif enastående dag, och det förefaller mig, som
om jag verkligen vore tokig eller blifvit en annan
människa. Den, som jag varit tills i dag, är mig
främmande och djupt motbjudande.
Doktorn åkte efter mig och pratade hela tiden
högljudt med sin kusk. Ibland åkte han fatt mig,
for bredvid och bjöd mig en cigarrett eller bad om
en tändsticka, alltjämt med samma naiva
öfvertygelse, att han gjorde mig ett stort nöje, eller sade:
"Ack, eccelenza, ni är ju en mycket enklare
människa, än jag föreställt mig."
Men så, efter att ha åkt i jämnbredd med mig
en stund, sträckte han plötsligt ut sig i släden i
hela sin längd, viftade med pälsärmarna, som voro
nästan dubbelt så långa som hans armar, och skrek:
"Raska på, Vaska! Kör om tusenrubelsgossarna!
Hopp, bruntar!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
