Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de nödlidande sårade mig; då jag bad henne komma
upp, väntade jag ett helt annat bemötande från
hennes sida mot mig och mina planer. Jag kan icke
bestämdt säga, hvad jag väntade, men det var en
känsla af behaglig spänning. Nu däremot fann jag,
att det skulle vara plågsamt och dumt att fortsätta
och tala om de nödlidande.
"Ja..." brummade Ivan Ivanytsch tämligen
olägligt. "Köpman Burof har sina fyra hundra tusen
eller kanske ändå mera. Jag sade åt honom: ’Hör
nu, kära bror, tag du och ge de nödlidande en
hundratusen eller par. Du skall ju i alla fall dö,
och i grafven kan du icke taga något med dig.’
Han blef ond bara. Men dö måste man ju. Döden
är icke att leka med."
Åter uppstod en tystnad.
"Således återstår endast ett: att förlika sig med
ensamheten," suckade jag. "En ensam krigare
vinner icke slaget. Nå, än sedan? Jag får väl försöka
att kämpa ensam. Kanske kampen mot
hungersnöden skall aflöpa lyckligare än kampen mot
likgiltigheten."
"Man väntar mig där nere," sade Natalia
Gavrilovna, hon steg upp från bordet och vände sig
till Ivan Ivanytsch: "Ni tittar väl ner till mig ett
ögonblick? Jag säger icke adjö åt er."
Hon gick. På hennes ansikte, gång och tonfall
såg jag, att hon åter börjat fatta hat till mig. Detta
var icke längre den lugna, kalla och taktfulla
Natalia Gavrilovna, som jag under de senaste två åren
varit van att se en skymt af, utan den oroliga,
envisa, fientliga och illa uppfostrade hustru, jag känt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
