Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hopplöst. Han hade ännu icke betalt sin
Varsjava-skuld och kände sig djupt skamsen och nedtryckt
häraf, samt ansträngde sig därför att skratta så
mycket högljuddare och berätta så mycket lustigare.
Hans anekdoter och historier föreföllo nu ändlösa
och voro plågsamma både för Andrej Efimytsch och
honom själf.
När han kom, lade sig Andrej Efimytsch
vanligen på soffan med ansiktet mot väggen och hörde
på med sammanbitna tänder. Det var, som om
sjudande lava aflagrat sig inom honom, och efter
hvarje besök af vännen kände han, att denna lava
steg allt högre och högre och hotade att kväfva
honom.
För att förjaga dessa småaktiga känslor,
skyndade han sig att tänka på, att både han och
Chobotof och Michail Averjanytsch måste förr eller
senare förgås, utan att lämna något aftryck efter
sig i naturen. Om man föreställer sig, att om
millioner år en ande flyger genom rymden förbi
jordklotet, så skall den endast se lera och kala klippor.
Allt — äfven kulturen och sedelagen — skall
förgås, och icke ens ogräset skall kunna växa. Hvad
betyda då blygseln för bodägarna, den odrägliga
nollan Chobotof och Michail Averjanytschs besvärliga
vänskap? — Allt det där är bara strunt och
dumheter.
Men dylika tankar hjälpte icke längre. Knappt
hade han föreställt sig jordklotet om millioner år,
förr än mellan de kala klipporna Chobotof stack
upp med sina höga stöflar eller Michail Averjanytsch
med sitt tvungna skratt, och han hörde till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
