Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otydligt något onödigt löfte, tog sin mössa och gick.
Då han två timmar senare återvände, kastade han
sig i en länstol, sackade bullersamt och sade:
"Hedern är räddad! Kom, min vän! Inte
en minut längre vill jag stanna i denna
fördömda stad. Sådana bedragare! Österrikiska spioner
äro de!"
Då de båda vännerna kommo hem till sin stad,
var det redan november och snön låg djupt på
gatorna. Andrej Efimytschs plats innehades nu af
doktor Chobotof, som dock ännu bodde kvar i sin
gamla bostad, under väntan på att Andrej Efimytsch
skulle komma hem och flytta ur sina rum i
sjukhuset. Den fula kvinnan, som han kallade sin
kokerska, bodde redan i en af flyglarna.
I staden gingo nya skvallerrykten om
sjukhuset. Det påstods, att den fula kvinnan grälat
med uppsyningsmannen och att denne krupit på
knäna för henne, för att tigga om förlåtelse.
Genast första dagen efter sin hemkomst måste
Andrej Efimytsch söka sig en ny bostad.
"Min vän," sade postmästaren skyggt, "förlåt
mig en ogrannlaga fråga, — hur stort kapital
förfogar ni öfver?"
Andrej Efimytsch räknade tyst sina pengar och
sade:
"Åttiosex rubel."
"Det frågar jag inte om," mumlade förläget
Michail Averjanytsch, som icke förstod hvad doktorn
menade. "Jag frågar, hur mycket pengar ni har i
allmänhet."
"Jag har ju redan sagt er, — åttiosex rubel.
Något mera har jag inte."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
