Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hastiga presentationen av regimen i prästgardarna
skulle varit orättfärdig, om icke den hjälp blev nämnd, som
gavs mannen i den andra vigningens stund och trofast intill
döden stod vid hans sida, vare sig den syntes eller icke
syntes för de många glada martasbekymrens skull, och
aldrig svek i nöd och lust. Vad hade prästhemmet varit
den förutan!
Prästgården i Resmo! Det blir sol i sinne, och
hjärtesträngarna börja dalira, och varma, ljuvliga minnen stiga
upp, när tankarna gå till den gamla prästgården nedanför
landborgen. Men ”vackra visor äro aldrig långa”. Nästan
med ens störs stämningen brutalt och bittert. Det vackra
är borta, för alltid borta: Resmo prästgård är icke mer.
Jag fångade upp en suck från den själ, som kände kanske
varmast för den och själv länge var dess själ: ”Det är
hemskt, att den prästgården skulle bort!”
Borta är den, om den också står kvar. Ännu har man
visserligen icke plockat ned det hundraåriga timret och
raserat uthusens massiva kalkstensväggar för att få ökad areal
till sockerbetsodling eller för andra ändamål. Visserligen
ligger det något förmildrande däri, att det ärevördiga
herdetjället efter många om och men anförtroddes missionen att
få tjäna som församlingshem. Så tillvida står det kvar.
Den stora linden på gården står också kvar och vajar ännu
sin väldiga krona för vinden, och trädgården med sin vackra
”glänta” finns likaledes kvar. Men prästgården är borta
i alla fall. Allt är som stoft, från vilket anden flytt. Det
är ej mer som förr, när i det stora prästgårdsköket
”slamrades med mortlar, och bråttom hade alla husets hjon”, och
främlingar från när och fjärran, släkt och vänner, unga
och gamla, svärmade om med församlingsbor ute och inne.
Ej mer syns den ordnande handen, som kärleksfullt ansar
rabatterna och binder upp rosorna och krattar gångarna.
Vildgräset frodas, och snåren tätna och lämna såtillvida
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
