Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu när sommaren är förbi, när blommorna falnat och
fåglarna flytt, kan alvaret fånga och fängsla med ett
obeskrivbart något. Det behöver icke vara en strålande
brittsommardag, det kan helt enkelt vara en klar höstdag som
andra. På sitt förnämliga strängaspel, lika känsligt för de
nakna viddernas mystik som för suset och bruset från
hemlandets skogar och vatten, har finnen Jacob Tegengren i
Öländsk Morgonstämning sjungit en hymn till alvarets lov.
Vad den är fylld av daggfrisk morgonfrid
och solblå glans, den vida kalkstensheden,
där över gräs och lavar strålar leka
och trolla färger fram, förnäma, bleka
som på en gammal vacker gobeläng.
Vad här är tyst i sommarns sista tid;
ej hör jag lärkan drilla, vipan locka,
ty alla fåglar lämnat sina reden.
En ensam syrsa stryker skyggt sin sträng,
i fjärran klingar svagt en boskapsklocka,
där beta röda kor och vita får
i flockar spridda över magra vreten.
Vad här är ljuvt att vandra. Kring mig slår
sin ring av ro och mjukhet, ensamheten.
Men på den blåa kupa rymden spänner
i mäktig välvning över heden brun,
allt högre ser jag solens guldvagn skrida.
Och daggen dunstar. Kalkstenshällen bränner.
I luft som dallrar, silvervita glida
för vinglätt andning vilsna tistelfjun. — — —
En hägring skymtar trolsk vid himlaranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
