Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådde ett lugn, som fångvaktarn påstod sig aldrig
förr hafva sett hos någon dödsfånge.
”När jag tänker på morgondagen,” yttrade
hon, sedan de åter blifvit allena, ”förefaller det
mig, som förestode en stor fest, tillställd för att
fågna en nyfiken folkmängd, som alltid är i behof
al skakande skådespel. I forntiden höllos äfven
sådana blodiga fester, der menniskor dödades, för
att roa pöbeln; äro vi ännu i dag bättre än dessa
hedningar? Då lefde likväl en anda, som ofta
ingjöt sig hos offren, och undanryckte dem från
nesan att som boskap slagtas inför folkets ögon —
denna anda, finnes den i dessa tider?....”
”Det som var stort och ädelt i Roms
republik,” svarade Georg, ”är det ock i vår. Hvad
Romarn kunde uträtta, det kan ock
Nord-Amerikanaren. Anda saknas cj, gif endast medel till
bandling.”
”Hvarest ej anda felas, att verka något stort,”
sade Emilia, ”der finnes alltid medel att utföra
bedriften. Se här, hvad Försynen sändt oss.”
Med dessa ord framtog hon ur barmen en
liten flaska, fylld med opium, och räckte den åt
Georg.
”Hälften är för dig,” fortfor hon med en
segrande blick, ”och resten tillhör mig.” Så sagdt,
satte hon den öppnade flaskan till sin mun, beredd
att nedsvälja sin andel af drycken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
