Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och karlarne voro ej sena att i
nordmanna-handslag visa sin okonstlade glädje öfver mötet.
”Mina barn,” började Sven med rörd stämma, ”ofta
tillförene har jag mött er på denna plats, för att
till höjden sända våra förenade böner — ofta
hafva ’vi inför altaret fallit ner och tackat Gud för de
glada stunder vi öfverlefvat; men i dag vandra vi
in i templet, ej blott för att bedja för oss sjelfva,
utan äfven för att nedböja oss till marken och med
sårade hjertan sörja öfver den i Herranom
afgångne, dyrkade Regenten i fåderneslandet. Sörjen,
mina vänner, ja sörjen, ty med Carl XII har
Sveriges lysande krigs-stjerna gått ned, att kanske
aldrig mera höja sig öfver horisonten. O, ve! att
jag skulle upplefva den stund, då det unga
Lejonet slutade sina dagar.”
Kyrkodörrarne voro emellertid öppnade. Sven,
åtföljd af hela församlingen, dröjde ej att antaga
den vänliga bjudningen och gick in i kyrkan, hvars
väggar för tillfället blifvit öfverhängda med ett
svart tyg, till tecken af sorg öfver den Svenske
monarkens frånfälle. Längst fram vid altaret
nedsatte sig den gamle, och de öfrige togo sina
platser, der sådana voro lediga. Långt innan presten
uppstigit i predikstolen, var kyrkan fullkomligt
uppfylld, — en syn, som visst ej var ovanlig,
men som vid detta tillfälle hade en egen effekt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
