Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°7
Soldaterna bekymrade sig endast föga om detta sista
motstånd. Äfven deras sinnen hade råkat i uppror, deras
hufvuden svindlade och de rusade framåt, utstötande sitt
hesa hurraskrik, angelägna att hinna fort fram . . . fort... fort.
Deras egna lif berodde på den snabbhet fötterna utvecklade
. . . här och där föll en man omkull . . . två . . . tre . . . framåt,
fort, fort! De sköto under språnget, men kunde ej sikta, alltså
fortare . . . fortare!
Striden hade nu nått den höjdpunkt, då besinningen
viker för det djuriska begäret att se blod, då till och med
själfbevarelsedriften tiger och hatet gifver armarne dubbla
krafter, hjärnorna en till det onaturliga uppdrifven
tankeförmåga som uteslutande koncentreras på att skada, då
ögonen skjuta blixtar och munnarne vråla ord utan mening
eller innehåll.
De khakiklädda infanteristerna befunno sig vid
kop-jens fot och började uppstigandet. Det var samma ursinnigt
hatfulla ögonkast, samma pipande flämtningar ur hopsnörda
strupar, samma oartikulerade ljud på båda sidor Gevären
aflossades uppifrån och nedifrån, fyra boer föllo och dubbelt
så många engelsmän sjönko ihop.
»Gif er, galningar!» ropade öfversten, som genom sitt
prof på mänskliga tänkesätt visat sig nära nog oduglig för
krigarens kall. »Gif er!»
Van der Nath svarade med ett skott, som sträckte honom
till marken.
Man sköt på tio, på fem stegs afstånd, midt i ansiktet
på hvarandra. Angriparne voro uppe, bestego platån
från tre sidor och störtade rytande mot nio nedblodade,
tjutande karlar, som stannat med ryggarne mot en klippvägg
och trotsigt väntade dem.
Efter allt detta skulle striden varit slutad, men
upphetsningen var för stor, ingen uppmanade de nio att gifva sig,
lika litet som de tycktes tänka på, att en dylik utväg kunde
finnas. Man gaf sig ej heller tid att skjuta längre, man
rusade hvarandra in på lifvet, och så uppstod en af dessa i
ett modernt krig sällsynta strider med blanka vapen.
Wilhelm Zimmer, som kommit att stå ytterst i den
lilla raden och i hvars hufvud det jäste en blandning af
stundens blinda öfverretning och de gamla lögnerna om äran
och krigarens tapperhet, som fadern aldrig tröttnat att berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
