Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»3
på bröstet, och solden, hela solden får du. Den blir en
grundplåt, du, tack vare den skola vi gifva barnen, den där lille
gynnaren, och den andre, som vi inte sett ännu, en ordentlig
uppfostran, de skola få lära något, de! Är det inte värdt
en ansträngning.
Hon lät trösta sig af hans tillförsikt — det var det
andra hon sedan ångrade hela sitt lif.
Han tog värfning, de skildes åt ■— och då ångaren, som
förde regementet till krigsskådeplatsen, lade ut, stod hon
på kajen bland hundratals kvinnor, hvilka skrattande eller
gråtande viftade afsked, åt män och bröder. Och sedan
gick hon hem, väntade och födde sitt barn.
Hvarken hon eller mannen visste mer än de flesta
andra, hvad ett krig är, ingendera fick heller veta det. Han
dog af rödsot efter landstigningen, gräfdes ned med ett
dussin andra och glömdes; hon väntade det halfva året ut
och några veckor till.
Så snart hon blifvit frisk efter sin barnsäng styrde hon
med ett barn på hvardera armen kosan till en
välgörenhetsinrättning, där kläder och föda delades ut åt fattiga
soldathustrur. Det var ej mycket, hon erhöll, ty de voro
många, spridda öfver hela landet, hvilka skulle dela de knappa
portionerna. Men lifvet är segt och hon ville lefva, tills
mannen återvände med tapperhetsmedaljen på bröstet och
solden orörd skramlande i fickan. Hon hade det nog ej
bättre än han där borta i en främmande världsdel, och hon
fördrog tåligt, svälte sig fram och lefde. Men hennes
krafter voro medtagna och arbete fanns ej . . . åtminstone icke
för henne. Den nyfödde blef sj uk af brist på näring och
fattigläkarens ordinationer förmådde hon ej att följa. Det fick
gå, som det gjorde, och det gick ej.
En dag hölls upprop med inrättningens pensionärer
och de, som ej kunde styrka, att deras anhöriga kämpade för
landets väl, visades bort. Hon hörde till dem, som måste
gå. Det var inte mer än tre månader sedan mannen dragit
ut i kriget, och den kvällen gick hon hungrig till sängs, utan
en tugga bröd, hvarken för sig eller barnen.
»Mamma, jag vill äta», klagade den förstfödde.
Det var då hon började ångra och det gjorde icke
hennes belägenhet bättre.
Sedan blef hon vräkt från den lilla lägenheten under tak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
