Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
den. Bort med de granna fraserna, de lura endast dem,
som vilja blifva bedragna; tänk ej på försynen mer,
människor kunna ändå aldrig lyda dess bud, och göra de det, är
belöningen lika sen som oviss. Samvetets röst . . .? Bah,
framgången är mer värd än allt annat. Här är en
kapp-springning på lif och död, här gäller att begagna sin styrka.
Och hvart har den så mycket beprisade humaniteten
tagit vägen? Vore den annat än namnet på någonting,
som icke finns, skulle den väl ensam vara stark nog att
afstyra ett krig. Vargarne slåss ju blott, när de äro mycket
hungriga, de slita ej sönder hvarandra annat än då nöden
tvingar dem, men det kristna och civiliserade Europa
afslutar den första fredskonferensen med ett krig.»
Missionären tystnade tvärt, lutade hufvudet framåt
och läste tyst för sig en bön. Männen bakom honom
följde strax hans exempel, hufvudena blottades, sjönko
ned mot brösten, och ett sakta, entonigt mummel hördes
från allas läppar. Den sjuke officern stod i begrepp att
göra som de, men en ogillande blick af kamraten hejdade
honom, Förvirrad lät han handen, som redan höjts till
hjälmen, sjunka och såg frågande på den andre. Denne
märkte det ej, han mönstrade nyfiket de resliga karlarne,
han ville synbai ligen begagna tillfället att studera de
fiender, den moderna statskonsten ställt mot hans landsmän,
och med ett lätt löje sade han sig, att de åtminstone nu
föreföllo ganska ofarliga. Hans leende blef bredare,
nästan ömkande, då han tyst frågade sig, hur det var möjligt,
att dessa bönder, som föreföllo så klumpiga och långsamma
i sina rörelser, vågat tänka på väpnadt motstånd.
»Ja, sade han tyst, »de där veta tydligen inte alls, hvad
ett krig är. Nå, till deras egen skada hoppas jag, att vi
snart lärt dem det.»
Han fick ej tid att fortsätta sina reflexioner, ty med en
stönande suck föll hans kamrat bakåt. Detta tecken på
hjälplöshet förargade honom, ty inför de härdade
motståndarne ville han icke ens medgifva, att en engelsk officer
kunde blifva sjuk. För att minska det intryck den lilla
episoden möjligen gjort, frågade han, så snart missionären
slutat bedja.
»Ursäkta pastor, hvilken nation tillhör ni egentligen?»
Ett äkta barn af sin tid, hade han funnit det ytterligt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
