Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
nom tillkännagifvande, att predikantens ord ej gjort
något intryck på honom, som var frisk.
»Ack, att det gafs ord, hvilka förmådde väcka
sofvande samveten och draga människorna upp ur
likgiltighetens dy!» utropade den gamle. »Funnes de blott och
den tunga som i rätta ögonblicket kunde uttala dem,
skulle aldrig ett krig bryta ut. — Och dock, hvem vet!
Liknöjdheten är så stor, vanan så tryckande tung, att det
oerhörda öfverallt sker. Och under öfver alla under, det
faller ingen in, att det kan vara annorlunda!
Ett krig, jag bäfvar vid blotta ljudet af detta ord,
ett krig, hur ofantligt mycket innebär det ej? Allt, som
människohänder och människosnille skapat, sopas bort,
lif släckas likt flämtande ljuslågor och hvad hela
århundraden byggt upp rifves ned på timmar. Ett krig,
hvarför är ett sådant ofta oundvikligt, och hur är det möjligt,
att tänkande människor vilja utsätta sig för ett sådants
alla olyckor och fasor? Hvarför skall man slå hvarandra,
gjuta blod och döda, då allt kan afgöras genom andra
medel? Ty ni medge väl, att förnuftet lätt borde finna
många utvägar, där våldet blott vet en? Och om intet
annat förmår det, skulle väl egennyttan afhålla ett folk
från att kasta sig in i ett så vidlyftigt företag. Kriget
är ju ett öppet sår, genom hvilket nationens välstånd
rinner bort, och mansåldrar fordras för att böta de
ref-vor, striden rifvit.
Det här kriget är väl precis likt alla andra och det,
som nu sker hos oss, kommer att upprepas nästa gång
det bryter löst annorstädes. Nästa gång ...» en
rysning skakade gubbens kropp och han log smärtsamt, när
han sade — »Skola då människorna aldrig lära något af
sina olyckor?» Men så fortsatte han på samma sätt som
förut. »Här kunna de små folken — nu för tiden är det
ju endast antalet och rikedomarne, som utgöra måttet
för ett folks storhet — se, hvad de hafva att vänta af
framtiden, ifall den inslagna vägen alltjämt skall betraktas
som den rätta.
Ett sådant memento har det varit England
förbehållet att gifva världens små nationer. Hvilken af dem
skall det gälla nästa gång? Och hvem vet, om ej en
dylik hänsynslöshet mot en, som anses svagare, skall smitta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
