Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 8. Medborgerliga utmärkelser — Ydrebeskrifningen och Rääfs öfriga skriftställarskap; utbildningen af fäderneärfda egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dunstar, under det att sanning och rätt, tillhörande alla århun-.
draden gemensamt, oftast af den förqväfvas». Likväl ansåg han
såsom sin pligt att verka för det goda, äfven under misströstan
derom.
Alla folkslag, beboende jordens kallare länder — fortsätter
R. — hafva uppfunnit värmande och med detsamma rusande
drycker. Det är sant att äfven åtskilliga nationer i blidare, till och
med i heta trakter, älska ruset; men detta, då det icke är
allmänt, synes ega andra orsaker, således icke jäfva den nöd som
i kölden eger sin grund.
Bland öfriga yttre anledningar, som särskildt i Sverige
uppmuntrat fylleriet, har Rääf funnit: lagstiftningens bemödande att
göra folket friare och mera oberoende genom minskning af
föräldrarätten och husbondevården, mera förmöget-genom
egande-rättens möjligaste fördelning och näringarnas sammanblandning.
Lagstiftningen har dock, enligt hans öfvertygelse, blifvit grymt
bedragen af kanhända välmenta men visserligen tanklösa läror.
Historien vitnar — säger han — och mot dess intyg gälla
inga ideologers drömmar, att hvarje folk som bibehållit
föräldramakten och husbonderfttten i sträng helgd, bevarat sina seder,
och att dessa förfallit i jemnbredd med de förra. »Hvad
inflytande på det uppväxande slägtets seder bör man vänta af en
myndighet, den barnet, knapt hunnet till manbarhetens och
passionernas år, kan undandraga sig genom tjenst, bosättning eller
giftermål, allt emot föräldrars vilja, understödt af lagen uti sina
vanarter och olydnad? Hvad aktning mot föräldrars bud är att
hoppas af barn, för hvilka laglig rätt och skyldighet till
ömsesidig vård upphöra, liksom hos djuren, vid första kroppsliga
förmåga af sjelfförsörjning? Eller under det hos allmogen vanliga
och af lagstiftningen både kända och fördragna bruket att barnen
nödga föräldrarne vid deras 50, högst 60 års ålder, afstå sin
förmögenhet, och med detsamma husbondemakten, mot ett knapt
undantag i vissa varor, en vrå i stugan, ofta i fattighuset och
vanligast ett missfirmande bemötande?»
Med lärares, husbönders och mästares vård öfver lärjungar,
tjenstehjon, underhafvande och arbetare finner R. det icke vara
bättre bestäldt. »Man har sökt friheten i denna minskning af
makt, der den borde vara okränkt och sällan missbrukas; och i
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
