Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rörd var han, och så slog han armarna
kring moderns hals och kysste henne.
Min tro är, att den kyssen dödade henne,
herre. Hon blef sig aldrig lik efter den, utan
tärdes bort af något ljust och ljufligt . . .
Blicken blef också så undrande! . . .
Sten mindes hvarje strå, hvarje träd, och
ändå var allting som nytt.
Han hade lärt sig att se . . .
Ja, allt mindes han, utom att luften var
sådan — så ren. Bly hade han andats i
staden; ingenting annat än bly!
Han pratade och pratade, så föräldrarna
blefvo alldeles röda, dels af ifver att kunna följa
med och dels af beundran öfver att sonen
blifvit så »herraktigt i mun.
Men Sten hade sparat länge till den här
stunden. Han måste få prata, eljest skulle
glädjeskummet från hjärtat kväfva honom.
Se där var stenen, där han gråtit!
Sten tyckte att mossan var grönare här,
trädet fagrare och att öfver hela platsen låg en
särskild ro. Och så gjorde det . . .
Sorgens hviloplatser föra alltid sin särskilda
frid med sig. Ofta stöter man på ställen, där
det råder som en evig hälg. Lägg märke till
dem, herre!
Där har människotårar fallit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
