Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bastard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bofinkens korta melodi, så domherrens artiga
»bjuda upp» och så till sist den gula
burskri-karens halsbrytande drillar.
Det var Erik, som med hufvudet lutadt mot
väggen och läpparna obetydligt spetsade
hviss-lade hela konserten.
Ragnas ögon strålade som stolta stjärnor,
när hon såg på mig: Hon hade rätt vara stolt,
musiken var i sanning i honom!
»Du sjunger väl med?» frågade jag till sist,
sedan vi pratat litet om hur han kommit att
lära sig konsten på verkstaden i Amerika, där
ingen förstod honom, och hågen låg till hemmet.
Hvarför skall människans själ vara så glupsk,
herre? Har den nyss njutit af sommarrikedom
— så frågar den genast efter vintersnö. Aldrig
är den nöjd.
Det föll inte mörker öfver Eriks ansikte vid
min fråga, men någonting, som var doldt i
mörkret.
»Åh ja, jag sjunger väl också», kom svaret
till sist som motsträfvigt. »Jag menar jag har
sjungit.»
»Aldrig för mig!» sa’ Ragna med förebrående
undran i ögonen.
Erik log svagt.
»Hvissla kan väl vara nog», sade han och
böljade tälja bordskanten rak med sin pännknif.
Ord säga allt mycket ibland, du herre, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
