Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock ej förtviflan angriper min blomma, utan att jag evigt
minnes dig och min fasta grund. Helige furste! gif mig blott
ett odödligt minne af det enda som är för mig och min vissa
tro på kärlekens ankare hos dig i Riket. Min sorg är icke
sorg».
Som ännu ett vitnesbörd om de själsstrider, hvilka plågade
Almqvist ända från hans yngre dagar, anföra vi några rader
ur en outgifven utgjutelse med titeln: »Kastanjeträdet». Den
är märklig särskildt på grund af ett slags förkänsla rörande
den utveckling hans naturanlag skulle taga.
»Jag sitter så förnöjd», säger han, »under mitt
kastanjeträds susande mörkgröna löfkrona. Jag får sällan vara ensam.
Men det är nödigt för mig, att vara det oftare, för att renas
från det myckna och åter mer innerligt älska det enkla.
Här kan jag tala till Gud, här kan jag tala om menniskans
verkliga nöd, hvad det är som rätt svider, utan att det illa
upptages. Här är trakten omkring mig så kysk, jag fruktar
ej att anses brottslig, om mina tankar naknas. Ack jag
behöfde en menniska att tala till. Likväl har jag träd, och
oskyldigt lutande örter stå omkring mig: de skola väl ej förstå
mig, men de skola ej heller göra det goda till ondt. En
gång skall jag få komma i ett landskap ej af stum natur.
Ack, försmån icke att bevaka mig, keruber, bevaken mig, mitt
sinne och mitt hjerta med ett klart svärd. Beskärmen mig
ifrån fall, att jag en gång måtte nå det lefvande landskap,
dit jag längtar».
Keruberaa synas ej hafva velat eller kunnat bevaka den
olycklige mannen, men i enlighet med Benjamin Höijers
uttryck, att om det än bär till helvetets portar, bör man söka
att komma sanningen på spåren, hafva vi förestält oss att
intet hemlighetsmakeri må ega rum i fråga om anledningarna
till Almqvists landsflykt. Det är ett sorgligt och nedslående
studium, att se huru djupt en man af Almqvists begåfning
och vetande kunde sjunka, men fakta få ej nedtystas. Dock
kan man säkert icke iakttaga en öfverdrifven försigtighet vid
bedömandet. Är än ett fjerdedels århundrade försvunnet efter
dessa händelser, så låter det sig tänkas, att någon ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
